Berättelsen del 21

Hejhej, elr de jag brukar säga: WHATUP!! ;D


Det var ganska längesen jag skrev känns det som... men glöm inte våran blogg för det! Vi kommer försöka fortsätta, för vårat intresse för bloggen finns kvar :) Så fortsätt checka in! Nu ska jag ÄNTLIGEN fortsätta på våran berättelse, och jag vill verkligen ursäkta för att det tagit så lååång tid, men har inte haft lust eller tid. Just nu har jag både lust och tid, så let's go! 

Tillbakablick:

Liam säger: ”Du vet hur nära vi är till varandra Elsa, nästan som att vi är bästa vänner. Fast du har ju Roxie och jag Joe. Men med Joe kan man inte riktigt prata om allvarliga saker, det är inte hans grej att vara allvarlig. Så då får jag prata med dig istället. Jag måste berätta en sak om Felicia som ingen annan vet och det är ganska allvarligt...” 

Del 21:

Jag tittar frågande på min lilla, lilla, lillebror Liam. Okej, så liten var han inte, men jag kunde ändå tänka mig honom som en liten plutt jämfört med mig dårå. Han drar nervöst handen genom hans kortklippta och ljusbruna hår, och sen tittar han upp och möter min blick. Hans ljusblå ögon tvekar. Jag kan se det. Han vet inte om han ska berätta det han nyligen hört, eller om han ska vänta med det. Eller varför inte bara strunta i det? Jag menar, hur allvarligt kan det vara? En 10-årig tjej kan inte ha gjort något så allvarligt. Eller....? 

Jag börjar tröttna på allt väntande. "Liam, ut med språket, jag har inte all tid i världen..." säger jag lite smått irriterat. Fast egentligen skulle jag ju inte alls göra något mer speciellt idag. Det var Tisdagkväll, klockan 18:35. Mamma jobbade till klockan sju, och pappa skulle ha något slags "Planering-av-ny-meny-på-resturangen-möte", var sa han inte, och inte när han skulle komma hem heller för den delen. Jag och Liam var alltså ensamma hemma, i vårt lilla, lilla hus. 

Gud, jag måste sluta säga lilla...

"Okej.... det är så att...." börjar Liam. Han sneglar på vår gröna soffa som står intill väggen. Vi stod i vardagsrummet med en svart tjock-TV i hörnet och en grön 4-sits soffa intill väggen. På golvet fanns en fin och mjuk-lurvig svart matta, som täckte det mesta av rummet. Vi hade också ett skrivbord av ljust trä en liten bit ifrån TV:n och soffan. Jag nickar mot soffan. "Vi kan väl sätta oss, om det är så svårt att berätta annars.." säger jag lite ironiskt, men Liam blir bara ännu mer deppigare och bokstavligt slänger sig ner i soffan. Jag går några försiktiga steg och sätter mig bredvid honom. Jag satte mina armar i kors och lutade mig fram. "Vad är det?" frågar jag. Jag började bli riktigt orolig nu. Vad var det som var så jobbigt? Var det något på tok? Jag började bli varm i handflatorna och bara väntade. Man kunde höra klockan ticka, tick tack, tick tack.

"Jo men alltså.... Jag vill bara prata om det här med någon, egentligen har det ingenting med mig och göra, bara Felicia. Felicia och hennes problem. Hon har bara berättat för mig, och jag antar att hon inte vill att jag ska berätta för någon..... men det känns som mitt problem också. Jag är nervös för att något ska hända med henne, och att det ska gå ut över mig, förstår du?" Liam drar ett djupt andetag och hoppas antagligen på att jag skulle förstå vad han nyss talat om för mig. Egentligen förstod jag ingenting, men för att låta som en förstående syster sa jag: "Jag fattar nog precis vad du menar..". Visst, det kanske inte var så supersnällt att ljuga, men jag fick i alla fall ett litet leende ifrån Liam, och det var det värt.

"Okejokej. Här kommer det. Felicia spelar på nätet..... det är som ett beroende hon fick. Hon har det inte längre, men hon har haft det. Och det blev ett stort problem..." Jag avbryter honom. "Vänta nu ett tag... vadå spelar på nätet? Menar du att hon typ klär dockor på nätet eller vadå?" Det är nästan skrattretande. Vad hade det med ett problem att göra? Jag menar, alla kan väl bli lite beroende av ett spel på nätet någon gång? Jag höjer på ögonbrynen. Liam suckar. "Dummer! Jag menar att hon spelar för pengar, riktiga pengar. Och då menar jag inte för en liten stund... hon spelade massor! Jag vet inte vilken sida eller något, bara att hon blev skyldig en stor summa pengar, mot en och samma spelare. Och tja...Regler är regler och de måste ju följas... hon var tvungen att betala det hon var skyldig.."

Jag avbryter Liam för andra gången i rad. Nu var det mycket detaljer han försökte dölja här. Vadå stor skuld på pengar? Hur mycket då? 10 kronor, 100 kronor, 1000? Jag hade ingen aning. Därför tog jag chansen att fråga också. "Liam... hur mycket pengar är det du talar om...?" Han ser nervöst på mig. "Inte lite." undviker han. Tänk om det var miljoner vi pratade om, eller miljarder! Kunde man ens spela om så mycket pengar på nätet? Jag kollade med stora ögon på Liam. "Exakt hur mycket pengar...." provar jag igen. Jag kunde knappt tänka mig Felicia göra något sånt här, fastän hon typ alltid var sur och konstig. "15..." säger Liam tyst. "15 vadå?" svarar jag snabbt. Nu började det gå från nervöst till över gränsen. Jag kollade mig omkring i rummet. Det var så tyst att man nästan kunde tro att alla möbler och väggar också väntade på ett svar.

"Tusen, men alltså hon har blivit av med skulden nu, som tur är." Liam sneglar på mig. Femtontusen!? Är hon helt galen? Hon hade verkligen problem med sitt spelande. Jag hade så mycket frågor: Hur gjorde hon egentligen? Satt hon där i en fåtölj hemma och bara spelade om massvis med pengar medans hennes föräldrar inte hade en aning om vad hon höll på med? Det lät helt sinnessjukt. Jag försökte hämta mig från det jag nyss hört. Andas. In, ut, in, ut. 

Benen drar jag upp i soffan samtidigt som jag blundar, jag vågade knappt möta Liams blick längre. "Hur blev hon av med skulderna? Jag menar.... femtontusen är ju en del.." 

"Mm..." viskar Liam och tänker. "Motorcykeln... hon tog hennes mammas motorcykel och lämnade den i skogen, med nyckel och hjälm. Sen var det bara att berätta för denhär motståndaren var motorcykeln stod." fortsätter Liam. 

Gud, det här kan inte vara sant. Felicias mamma hade ju satt upp lappar över hela stan om att hennes motorcykel var spårlöst försvunnen, hon hade skickat in till tidningar med hopp om hjälp. Så det var alltså såhär det gått till... hennes egen dotter hade tagit den för att bli av med skulder, och hon var bara 10 år! Plötsligt kom jag på en sak.

"Men det betyder ju.... att den här 'motståndaren' bor antingen i våran stad eller nära våran stad... Annars skulle han eller hon inte kunna hämta motorcykeln... Och kanske vet Felicia t.o.m vem det var hon spelade emot?" Nu satt jag i Elsa-Einstein sitsen igen.

Dam-dam-dam-DAMMMMM. Slut på del 21! :)

Vad tyckte ni? Är det spännande? Eller var det den sämsta delen hittills? Det är bara att kommentera! Respekterar allas åsikter!

Vi ses! Ciao!

Berättelsen del 20

Hej alla! Här kommer tillbakablicken:

Något avbryter vårt räknande. Liam och Felicia bokstavligt flyger ur från dörren, skrattande men med skrämda blickar. Efter några sekunder förstår jag varför. Hack i hälarna på dom springer receptionisten i hastig fart. Han ser sjukt förbannad ut. Åh nej tänker jag. Vad har de nu gjort?

DEL 20:

Fast det måste ha varit något mer upprörande än att dom var högljudda på biblioteket. Jag menar man kan väl inte bli så himla arg? Eller jo förresten det kan man. 

”Dom där förbaskade ungarna stoppa dom!!!!” Skriker receptionisten och då var det bara att springa.

”Liam STANNA!” ropar jag samtidigt som jag springer efter honom och Felicia. 

När han hörde det stannade han, för han brukar oftast lyssna på sin storasyster och nu tycker ni säkert att det är konstigt för syskon brukar ju vara osams och sånt. Men vi har funnit en sätt att inte vara osams, typ. 

”Och jag antar att du är hans” och så pekade receptionisten på Liam ”storasyster. Stämmer det?”

”Ja det stämmer! Men varför blev du så arg på min brorsa för? Han har inte gjort något”

” Jag tror inte alls att han är oskyldig som du säger. Vi har nämligen nyligen fått reda på att det är böcker som har försvunnit och böckerna som är borta står på hans lånekort. Hur förklarar du det?”

” Den där tjejen som heter Felicia kanske lånade hans lånekort.” säger Roxie

” Stämmer det Felicia?” frågar receptionisten.

” Ja det gör det, det är nämligen så att jag inte har något lånekort fast jag går hit nästan varje dag”

” Då får jag nog be dig Felicia att följa med mig tillbaka och om du vill kan du ta med dig din killkompis också.”

”Tror du att Felicia verkligen har ‘lånat’ böcker för att sen inte lämna tillbaka dom?” viskar Roxie när vi är på väg hem till mig. Liam gick bakom oss och mumlade för sig själv om vad han trodde Felicia egentligen har gjort på hans lånekort.

”Jag skulle i alla fall inte vara förvånad med tanke på hur hon var och säkert fortfarande är. Du vet vad jag tycker om henne, Roxie”

” Ja det gör jag Elsa.Det måste varit en av de första grejerna du berättade för mig när vi blev kompisar.”

Att gå hem till oss tar sin lilla tid eftersom biblioteket ligger på andra sidan av stan. Fast det var ju i och för sig bara att gå hela stora affärsgatan igenom sen är man nästan hemma. Och dessutom så går vi det snabbaste heller. 

”Tror du att Felicia har stulit böcker från biblioteket?” säger jag efter Roxie har gått hem till sig.

” Jag vill inte tro att hon har gjort det, men det tyder ju på att hon har gjort det. Och för att göra saken värre har hon använt mitt lånekort, och jag va så snäll att låta henne göra det. Men vi kommer väl inte få betala för böckerna va?”

”Jag tror inte att vi kommer att behöva det Liam, för om det Felicia så är det ju hennes föräldrar som kommer att få betala för böckerna.” 

Plötsligt ringer hemtelefonen. Både jag och Liam mot den närmaste telefonen i huset. 

Eftersom jag är en aning snabbare än han kom jag först och svarade: 

”Hej! Det är Elsa!” 

”Hej, det är Felicia. Kan jag få prata med Liam?”

”Okej, här kommer han” och så jag honom telefonen och mimade ‘det är Felicia’.

”Hej Felicia. Hur gick det på biblioteket....Så dom tror inte på dig?....” Vill han inte tro på att hon gjort det eller ville han det... Det var en svår fråga, jag kanske kan fråga honom sen.   ”...Vi ses i skolan i morgon!”

”Du vet hur nära vi är till varandra Elsa, nästan som att vi är bästa vänner. Fast du har ju Roxie och jag Joe. Men med Joe kan man inte riktigt prata om allvarliga saker, det är inte hans grej att vara allvarlig. Så då får jag prata med dig istället. Jag måste berätta en sak om Felicia som ingen annan vet och det är ganska allvarligt...” 


Vad tycker ni om del 20? Det är bara att kommentera! :)

Berättelsen del 19

Whatup. 


Nu är det dags för berättelsen del 19! Snart är vi uppe i hela 20 delar- Helt AMAZING!  Apropå det- ni har väl inte missat melodifestivalen? Dannys låt heter Amazing. Vilken låt hejar du på?
Kommentera. Nu kööööör vi!

Tillbakablick:

Till slut hittade vi i alla fall vart bokstaven D var och så började vi kolla igenom hyllorna efter 'lönnfacket' men såklart är inte det så enkelt att hitta ett lönnfack. Det är ju det ett lönnfack är till för.

Del 19:

"Vad letar ni efter?" Jag och Roxie vänder oss långsamt om när vi känner igen rösten. Det här är inte bra. Det här är INTE bra, tänker jag snabbt innan jag möts av Liams och Felicia's blick. Varför var dom här? Hade dom aldrig något bättre för sig än att gå till bibblan varenda dag? Tråkigt kärleksliv enligt mig. Eller okej, de här var bara ett smått litet par som inte riktigt visste vad som var roligt men ändå... Dom visste väl inget bättre än att gå till bibblan. Jag ler för mig själv en stund men sen möts jag av Felicia's blick igen. Hon ser sur ut som vanligt- som hon alltid är när jag ser henne- och hon lägger armarna i kors. Felicia har sitt mörkbruna hår i två flätor och har på sig en röd långarmad tröja, och ett par blekta jeans med svarta gympaskor. Hon ser misstroget på Liam. Liam tittar rakt mot mig. "Vad letar ni efter, sa jag?" upprepar han.

Roxanne puffar till mig från sidan, antagligen för att hon tror att jag sover och vill väcka mig. Hon kom antagligen inte på något att säga. Jag sneglar mot bokhyllan vi står vid. D-hyllan. Jag läser hastigt på omslaget till den första boken jag ser. Sen säger jag: "Letar efter en bok som heter Dansa balett är ingen konst." Jag försöker se beslutsam ut. Roxie fnyser till, men när jag kollar på henne börjar hon nicka fort. "Ja, precis, vi typ.... forskar om balett." Liam och Felicia brister ut i skratt. Vad var det som var så roligt? Okejokej, forska om balett..? Det var inte världens bästa förklaring men sen när hade Roxie bra förklaringar att komma med?

En gång hade jag och Roxie låst in oss på toan i Roxanne's hus bara för att käka godis. Vi var beroende av hallonbåtarna och satt där och käkade som mest, när Roxie's mamma Blenda från ingenstans låste upp dörren utifrån med en skruvmejsel. Vi stirrade förvirrade mot varandra och försökte stoppa alla hallonbåtarna under våra tröjor. När Blenda kom in såg hon misstänksamt på oss. "Vad har ni gjort här i flera timmar? Jag har ju bråttom till mötet!" sa hon och tittade på våra tröjor. Hon böjde sig på knä. Jag och Roxie var bara tysta och slutade tugga på det vi hade i munnen. "Vad är det ni gömmer?" fortsätter Blenda. Som vanligt kommer Roxie med sina dåliga förklaringar. "Ehm... mamma... vi...fick typ två uppdrag i skolan. Alltså.. det ena var att äta så MYCKET GODIS man bara kunde på 1 timme inlåst på en toalett. Det andra var att sätta dom under tröjan i ytterligare en timme. Så nu är vi klara! Hejdå" rabblar hon ut sig och tar mig i handen. Sen sprang vi ut det fortaste vi kunde hem till mig istället. Fast vi tappade tyvärr all godis på vägen- så antagligen fick någon stackars uteliggare i sig det istället.

Vi står fortfarande i biblioteket med två gapskrattande människor. Som jag helst inte ville känna alls. Dom var bara två främlingar. Aldrig sett dom. Det hjälpte att tänka så, för då behövde jag inte bli helt generad i ansiktet när bibliotekarierna stirrade på oss alla fyra. Det var ju inte vi som var högljudda. Det var ju dom där två främlingarna. Jag blir ännu mer nervös när en som jobbade här börjar gå med snabba steg emot oss. "Vi är så döda" viskar jag till Roxie. Roxie nickar långsamt. "Jag hade ju en bra anledning, så jag fattar inte varför de skrattar" viskar Roxanne tillbaka. Jag slår mig i pannan. Mm, superbra anledning, Roxie. Så bra att mannen i receptionen skulle skälla ut oss för dåligt uppförande.

Mannen som kommer har en svart kavaj och svarta byxor- precis som om han var på väg till ett bröllop, eller en fest, eller förhoppningsvis inte en begravning. Men han var inte på väg till något sådant. Han var på väg mot OSS. Jag tvivlade på att han hade något gott att säga till oss. När mannen kommer fram petar han försiktigt på Liams axel. "Ursäkta, skulle ni kunna lugna ner er lite? I bibliotek får man inte vara så högljudd, det finns folk som försöker läsa. Det förstår du va?" Han pratar till Liam som om han var ett litet småbarn, men i för sig så såg dom ganska små ut. Jämfört med coola Elsa-Einstein och hennes assistent Gummibanan dårå. Liam slutar skratta och petar på Felicia. De drar djupa andetag innan de nickar mot mannen i kostym. Äntligen slipper man höra deras högljudda skratt. Mannen går tillbaka till receptionen och på väg tillbaka får han hjärtliga beröm från sina jobbkamrater. Det stavas p-i-n-s-a-m-t. Pinsamt.

Biblioteket är stort med många bokhyllor och några soffor och fåtöljer utslängda här och där. Olyckligtvis stod vi mitt i "Den tysta zonen" enligt biblioteket. Hade vi bara befunnit oss på något annat ställe än den "tysta zonen" skulle jag inte behöva stå här och skämmas för min egen brorsa och hans sura flickvän Felicia. Det var inte alls ofta jag blev generad... Det var allvarligt talat nästan ALDRIG jag blev generad. Speciellt inte framför min egen lillebrorsa, så det kändes.. tja..... Det kändes inte så roligt precis. Felicias min ändras snabbt från skrattglad till sur och uttråkad igen. Liam ler stort. "Balett, tror ni verkligen att vi skulle gå på det där? Ni spelar fotboll för sjutton?" Sen brister han ut i skratt igen. Och när Liam gör det, så måste såklart Felicia och brista ut i världens gapskratt. Hon måste slå priset i världens högsta skratt NÅGONSIN. 


Det var droppen. Återigen vändes blickarna mot oss och mannen i receptionen harklar sig med mening. Jag kunde inte bara stå här som ett fån. Visst, det var ganska så komiskt att två fotbollstjejer arbetar om balett- men det var ju Roxie's idé. Inte min. Jag gav Liam en irriterad blick innan jag drog med Roxanne förbi hyllorna, förbi receptionen och ut i friska luften. Ute var det lugnt och skönt. En vind blåste oss i ansiktet varsamt och drog med löv i en vacker virvelvind på gatan. Det var inte alls mycket folk på stan, bara några få som gick runt bland affärerna som snart skulle stänga. På bänkarnas ryggstöd satt småfåglar med små pipande munnar. Kanske ville de ha mat? Kyrkoklockan gick igång och jag och Roxie började räkna antalet slag. PONG! "Ett...." PONG! "Två.." PONG! "Tre.." PONG! "Fyra.." 


Något avbryter vårat räknande. Liam och Felicia bokstavligt flyger ur från dörren, skrattande men med skrämda blickar. Efter några sekunder förstår jag varför. Hack i hälarna på dom springer receptionisten i hastig fart. Han ser sjukt förbannad ut. Åh nej tänker jag. Vad har de nu gjort?


Slut på del 19!


Vad tycker ni? Var det roligt? Var det segt? Är det spännande? KOMMENTERA! Eller undrar ni vad som kommer hända här näst? Det sista har jag ett svar på: Det får ni reda på i nästa del då det är Wilmas tur!  


Vi ses! Ciao!

Berättelsen del 18

Hej berättelseläsare! Hoppas ni har haft ett bra sportlov! Själv har jag haft det :)

Tillbakablick:

Jag fingrar långsamt på brevet och tittar intensivt på handstilen. Den var lite sneställd och med lite flygande text. Det var skrivet med en rosa-lila bläckpenna, och man kunde se att personen haft bråttom när han/hon skrev det.
"Vilka är misstänkta då, herr kommissarie?" säger Roxanne med mörk stämma.

"Kalla mig Elsa-Einstein" säger jag och ler stort. "Du är assistent Gummibanan"

DEL 18:

" Assistent Gummibanan? Det va då ett allt bra påhitt Elsa!"

" Ja, jag vet!"

" Okej vilka är misstänkta då?"

" Till exempel Joe, nån kanske vill skämta med oss"

" Jag vet att Joe kan vara busig men han skulle inte komma på nåt sånt här, även om han är kreativ"

"Okej, du kanske har rätt. Men vad tror du om Felicia?"

" Jag tror inte att hon heller skulle kunna komma på nåt sånt. Vi kanske ska ge brevet en chans och se om vi kan hitta 'dagboken' på bibblan?"

" Okej!"

19+59+5+34+23+47+65=252. Om jag delar det med 59 blir det 4.27.... Men vad ska det betyda? Allvarligt hur ska man hitta dagboken med koden 4.27? Det va då allt en bra fråga.

Jag och Rox hade räknat en stund för att komma fram till summan av kardemumma så att säga.

"Roxie, hur ska vi kunna hitta boken med den här koden?"

"Kanske om vi klurar ett litet tag till så kommer vi kanske komma på det"

" Låt oss klura ett tag!" 

Efter vi hade klurat i en så där fem minuter kommer vi fortfarande inte på det. När jag kollar på klockan så är den redan 19:03. "Ehmm.. Roxie, du kanske ska gå hem nu, klockan är ganska mycket. Vi får helt enkelt kanske gå till bibblan imorgon efter skolan"

" Du tror inte vi kommer ha nån uppgift att göra då?"
" I så fall kan vi ta med den och göra den också samtidigt som vi letar efter 'boken'" (21)


På kvällen när jag skulle gå och lägga mig (klockan halv tio) plingade det till i mobilen och jag får ett sms. Jag kollade på displayen, och det stod Roxie med  lila text och med en bild på henne från i somras. 


Hej Elsa! Jag tror jag vet vad 4an betyder i koden. Det är säkert den fjärde bokstaven i alfabetet. Det vill säga D. Det andra kan jag inte lista ut men vi får se imorgon. Godnatt! Kramizar Rox

Innan jag somnade hade jag satt på Selena Gomez's When The Sun Goes Down album, och Love You Like A Love Song spelas. 

"...Och nu är det eran tur Roxanne och Elsa" säger våran musiklärare. Vi reste oss upp och gick mot whiteboarden som är längst fram i musikrummet. "Ok, kan du sätta på musiken?" säger vi för vi behövde som alla dom andra bakgrundsmusik när vi ska sjunga. Ljudet av introt hörs i hela rummet på ganska okej volym.


Musiklektionen gick väldigt bra, och jag är ganska nöjd med min prestation. Nu är vi på väg till biblioteket, alltså vi skolkar inte utan vi har slutat skolan (klockan är 15). 
Änglasjös bibliotek är ganska stort eftersom det är många som bor i våran stad. Biblioteket ligger i en vanlig träbyggnad som inte ser så stor ut som den är. Byggnaden ligger lite utanför själva centrumet men inte så långt borta. När man har kommit in i byggnaden så ser man vägledningar till vart man finner olika slags böcker som till exempel ungdomsböcker. 

"Vart tycker du att vi ska börja någonstans?" säger Roxie och vi kollar på skyltarna. På en av dom står det 'skönlitteratur vuxen A-M' "Låter som att vi ska börja vid skönlitteraturen." säger jag tillbaka. Vi gick dit den visade och kom till massor hyllor som är överraskande färgglada. Hyllorna var inte så jättehöga heller, utan typ 1.70 meter och det är inte högt tycker jag. De tänkte nog på de lite kortare människorna. Vi gick längs hyllorna för att se var D ligger. Till slut hittade vi i alla fall vart bokstaven D var och så började vi kolla igenom hyllorna efter 'lönnfacket' men såklart är inte det så enkelt att hitta ett lönnfack. Det är ju det ett lönnfack är till för.


Hoppas ni inte blev alltför besvikna för att den här delen blev kort. Men jag hoppas ni gillade den i alla fall! 

Berättelsen del 17

Whatup people! Idag äre Måndag & det betyder... att jag ska skriva berättelsens fortsättning! :D Ha de gött!

Vad som hänt innan:

Ur Agnes brev: För att veta vart jag har gömt den måste ni veta mitt lånekortsnummer: 19590534234765. Addera ihop alla talen två och två, sen adderar du med de högsta talet. Vad blev det? Det är bara att leta på nu när du vet VART du ska leta. Hälsningar Agnes.


"Jag antar att vi kan gå till bibblan imorrn?" säger Roxie medans jag försökte lista ut vad det skulle bli summan av kardemumma. 

Del 17:

Det är kallt i rummet. Jag sitter i min enkelsäng med rosa överkast och röda rosor. I det lilla rummet jag hade låg kläder utslängda på trägolvet. Min svarta byrå rakt fram när man kommer innanför dörren står vidöppen. Sängen jag satt på låg i hörnet med fönstret precis ovanför. Mina röda väggar var iskalla och elementet fungerade inte. Jag slängde mig in i kuddarna jag lyckades hitta i huset och satte mig ner där på kuddtornet. Förgäves hade jag skruvat fram och tillbaka på elementet utan något resultat. Min brorsa hade gett mig den perfekta avslutningen på dagen......eller inte. Han hade öppnat mitt fönster och stängt dörren så att det blivit iskallt i mitt rum. Tack för den överraskningen, Liam. Och så suckar jag tungt.

Klockan var runt 18 på kvällen och i mina händer hade jag:

Brevet från Agnes i den ena handen, med koden och det där.

I den andra hade jag mobilen i högsta hugg- och nu den NYA mobilen. Med blått fodral. Jag älskade den. Jag pratade med Roxie i mobilen eftersom hon var tvungen att vara hemma och laga mat. Men istället la hon över uppgiften på Joe när hon kom hem. Utan att hennes mamma visste om det. Hon sa att det gällde en nödsituation till Joe och att han ändå var skyldig henne en tjänst. Och det var han också.

Som ni kanske minns: Mitt lilla uppdrag med att skvätta en liter saft på Joe? Det gick ju bra. Då kanske ni tänker; jamen, då är ju JAG skyldig honom en chans. Men icke sa Nicke.

Frågan var: VAD GJORDE HAN UNDER ROXIE'S SÄNG? Och det är där han är skyldig henne en tjänst. Han hade lovat henne innan denna händelse att aldrig busa med henne igen. Men det gjorde han. Joe la sig under sängen för att peta på madrassen så att vi skulle bli skraja som två små råttor mot en stor orm. Han lyckades tydligen inte så istället somnade han under sängen. Vilket pucko, rent utsagt. Och det var just därför han var skyldig henne en tjänst. Som att stå i köket och laga "semesterpaj" som vi kallade det. 

Roxie skrattar till i luren. 

"Han säger att han är 'The Master Chef In America' , men han ser snarare ut som mattant i TV." säger hon och jag kan höra att hon fnissar till ännu en gång. Jag ger ett kort skratt till svar. Jag kunde inte tänka mig Joe stå där i deras kök med ett förkläde och laga paj. Det var bara inte han. Och inte Liam heller för den delen. Jag hör i bakgrunden i mobilen när Joe hojtar till Roxanne; "Jag hör vad du säger, Rox! Jag kan slå vad om att jag lagar bättre paj än en mattant som du!" Roxie stönar till och får ut ett "Pff, knappast." Sen hör jag hur hon går längre ifrån Joe- kanske för att han inte ska höra vad vi två pratar om. Jag tittar ner på brevet i min ena hand. Juste! Det mystiska brevet fick vi inte glömma. Jag tyckte det här var som ett roligt äventyr som bara börjat samtidigt som det var lite läskigt att just VI fått brevet. Roxie och jag. Jag och Roxie.

Roxie börjar prata igen. "Egentligen borde jag ta kort på honom och skicka till mamma och pappa". Jag ler inombords. Roxie's mamma och pappa var på restaurang tillsammans- faktiskt på min pappas restaurang. De skulle ha en romantisk kväll... tydligen. "Ja, varför inte?" svarar jag Roxie. Men jag vet att hon aldrig skulle göra något sånt. Om inte jag övertalade henne förstås. Men det hade jag inte tid med, tyvärr. Det skulle varit roligt annars. Tänk, Thomas & Blenda Kinder (så heter hennes föräldrar), på romantisk middag, ska precis säga något fint till varandra, när PLONG! Ett SMS ifrån Roxie med en bild på Joe med rosa förkläde och sånt där man brukar ha i håret när man lagar mat. Det skulle allt vara roligt. Tanken får mig att brista ut i skratt.

"Men Elsa, vad är det du skrattar åt?" frågar Roxie mitt i mitt anfall. Jag gör en avböjande gest som säger äsch, fastän hon inte kan se det. "Nejnej inget. Men åter till brevet, vi glömmer ju det viktigaste!" får jag ur mig. Jag ställer mig upp och går fram till fönstret vid min säng. Jag smäller igen det och går tillbaka och sjunker ner bland kuddarna. Jag har ett svart linne med pyamasbyxorna på. Jag reser mig igen för att plocka upp alla kläder i en hög och pressa in i garderoben, innan jag stänger den med ännu en smäll och pustar ut. Inte för sen då svarar Roxie. "A juste. Vad var de det stod? Att vi skulle räkna lite matte?" säger hon. Jag kliar mig i pannan och tittar ner på brevet som jag nu lagt på golvet. Jag läser igenom det ännu en snabb gång:

För att hitta min dagbok måste ni veta det här: Boken finns emellan två bokhyllor på biblioteket. Det är ett hemligt fack som bara jag vet var den är. Men nu ska ni försöka lista ut vart den är för att hjälpa mig ut var jag är nu. För att veta vart jag har gömt den måste ni veta mitt lånekortsnummer: 19590534234765. Addera ihop alla talen två och två, sen adderar du med de högsta talet. Vad blev det? Det är bara att leta på nu när du vet VART du ska leta. Hälsningar Agnes.

Men varför...? Jag kunde ändå inte fatta. Varför ville den här konstiga Agnes att vi skulle lista ut något när hon kunde ge svaret direkt? Då skulle hon kunna få hjälp snabbare..? Varför krångla till det? Jag hade inget svar på frågan, och jag var säker på att Roxie inte heller hade det, därför frågade jag henne inte heller. Kanske, men bara kanske, var det så att det här bara var en bluff? Kanske hade Joe eller Liam eller kanske t.o.m Viktor skrivit lappar och låtsas heta Agnes som behöver hjälp. Varför hade jag inte tänkt på det här tidigare? Hur kunde vi veta att det här var sanning? Att det här inte bara var ännu mer bus som inte ens jag och Roxie skulle hitta på? Jag grubblar och tänker så det knakar. Så mycket att jag inte ens märker att Roxie SKRIKER i luren. 

"ELSA, FÖR SJUTTON GUBBAR, SVARA MIG!!" Jag rycker till och tittar mig förvånat omkring. "Åh, förlåt Roxie. Jag tänkte bara på en sak. Men det var väl inget antar jag. Eller jo förresten, en väldigt viktig sak. Men alltså du kanske tycker jag bara är knäpp men alltså..." Roxie avbryter mig. "Kom till saken kära du.." säger hon lite småironiskt. Jag drar in luft i lungorna och fortsätter. "Jo. Det jag tänkte säga.. tänk om, alltså man vet ju inte vad folk kan hitta på... Alltså jag vet inte, men det kan ju kanske, alltså bara kanske vara så att..." Hon avbryter mig igen. "Elsa nu grubblar du för mycket igen. Säg inte precis ALLT du tänker, säg bara grunden till allt det där." Roxie var alltid klok på vad hon sa. Som jag inte var lika bra på precis. Tredje gången gillt. "En bluff. Allt kanske är en bluff ifrån... vem vet jag? Hur ska vi kunna veta att det här inte är en bluff?" Jag känner mig riktigt smart. Som en riktig spion..... eller detektiv eller kanske agent.... eller varför inte polis? Kommissarie? Kanske t.o.m Elsa-Einstein. Jag får inte känna mig så smart särskilt länge- Roxie kommer med något smartare. "Man kan väl kolla på handsstilen? Det var ju handskrivet, ellerhur? Varför inte gå runt och kolla på våra brorsors och typ... Viktors handstilar?" 

Jag nickar långsamt. Hon har en poäng där. Okejokej, ni har rätt. Inte bara en poäng. Typ 1 miljon poäng! Sluta tänka på poäng Elsa... det här är ingen tävling! Jag biter mig i läppen. TA DIG SAMMAN. Jag öppnar munnen. "Ja, jag har en idé. Vi kan gå runt till våra misstänkta.. en och en. Och så ska dom få skriva ordet Agnes. Vad tycker du?" Nu sitter jag i Elsa-Einstein sitsen igen. Mer professionella ord fick man leta efter. Jag fingrar långsamt på brevet och tittar intensivt på handstilen. Den var lite sneställd och med lite flygande text. Det var skrivet med en rosa-lila bläckpenna, och man kunde se att personen haft bråttom när han/hon skrev det. 
"Vilka är misstänkta då, herr kommissarie?" säger Roxanne med mörk stämma.

"Kalla mig Elsa-Einstein" säger jag och ler stort. "Du är assistent Gummibanan".

Slut på del 17! Vad tyckte ni? Ni VET att jag vill ha era åsikter, så tveka inte! Kommentera direkt genom att klicka på "(här står någon siffra) kommentarer". Tack!

Vi ses! Ciao!

Berättelsen del 16

Tjaba Tjena Hallå! Nu är vi uppe i den 16:onde delen av berättelsen :O Mycker va? :) 

Men i alla fall så  kommer det en LITEN tillbakablick:

Då hör jag ett stenkast på fönstret som låg på andra väggen mitt emot. Jag tippar ditt fort, fort, fort. När jag drar undan gardinen......... så står han där. Viktor, med samma kläder som igår. Han håller en näve med grus, och bakom honom ligger skog.

Roxie hade visst berättat för honom mer information om mig än vad jag trodde.

Här bor Viktor.

DEL 16:

Jag gick fort ner för trappan och sprang mot ytterdörren. Jag öppnade den och gick emot baksidan där Viktor skulle stå, hoppades jag. Och det gjorde han. 

"Hej Elsa!" säger han när jag närmade mig.  
"Hej Viktor!" säger jag "Vad va det för musikuppgift som du behövde hjälp med?"
"Det var bara en låt som vi ska sjunga Moves Like Jagger med Maroon 5"
"Ok Viktor, behöver du hjälp eller inte?"
"Jag behöver den, även fast jag vill kunna göra det själv." 
"Okej, så hur ska vi göra om jag ska hjälpa dig med musiken?"
"Jag tycker du kan komma hem till mig."
" Vart bodde du nu igen?"
"Jag bor väldigt nära dig. Jag bor på samma gata fast om du går vänster när du kommer ut på uppfarten. Sen går du fem hus och den till höger är mitt. Okej, inte mitt men jag bor där åtminstone."


Mamma! Jag är hos Viktor. Han bor på samma gata som oss. Jag har mobilen med mig.//Elsa.
Jag skrev lappen och satte den på kylskåpet. Det va så vi gjorde här om vi skulle meddela om vart vi har tagit vägen. Mamma är inte hemma för hon skulle gå och fika hos en av sina kompisar. Det är bara Liam kvar hemma. 
"Liam, jag går ut nu! Jag låser, Hejdå!" ropar jag till Liam som sitter på sitt rum med dörren stängd. "Okej, Ha det så bra!" ropar han tillbaka.


"Wow det va ett fint hus!" Viktors hus (eller ja hans föräldrars) är ljusgrönt med väldigt fina fönsterkarmar. Deras trädgård hade många träd som har tappat sina löv. 
"Vad är det för träd?"
"Det är äppelträd. Jätte goda att äta på hösten när dom är mogna."
Hans hus var också en-våningshus som alla andra i området Änglasjö. I området ingår  våran mataffär , lekparken, kvarteret som jag, Roxie och Viktor bor i och den "nya" och den "gamla" skolan. Men tro inte att det bara är vi som bor där utan också mina grannar, många av dom är dock gamla men ganska trevliga. 


"Okej,då börjar vi med att lyssna på låten först. Sen kan du sjunga med i låten. ok?"
"Okej!"
Viktor satte på låten på Youtube. Själv gillar jag andra artister som Selena Gomez och Lady Antebellum (det var jag som valde våran låt i skolan, Roxie hade inget emot det). Efter det att låten var slut tog han upp textpappret och satte på låten igen. Vi höll på att öva på låten i en sådär en och en halv timme med den tills han kände sig väldigt nöjd. 


"Vi ses!" säger Viktor när vi står vid hans dörr och jag ska gå hem.
"Jo, innan jag går kanske vi skulle kunna bestämma tid för nästa träning?"
"Matchen är i alla fall om två veckor på lördag. Men vi skulle kunna ta på tisdag?"
"Det skulle nog gå bra, ska bara messa och fråga Roxie" jag tog upp min mobil och skrev "Hej R! Går det med fotb-träning på tis? Kram E". Efter en liten stund kom det ett pling och svaret blev "OK!". 
"Ja, det går och då syns vi på tisdag"


När jag nästan va vid grinden kom Roxie emot mig. 
"Elsa, du vet de dära brevet? Det fanns mer i det. Det låg ett kodat meddelande som jag tror är ganska enkelt att knäcka. Jag har till och med med mig brevet!" säger hon uppspelt.
"Okej, visa mig!"


För att hitta min dagbok måste ni veta det här: Boken finns emellan två bokhyllor på biblioteket.Det är en hemligt fack som bara jag vet var den är. Men nu ska ni försöka lista ut vart den är för att hjälpa mig ut var jag är nu. För att veta vart jag har gömt den måste ni veta mitt lånekortsnummer: 19590534234765. Addera ihop alla talen två och två, sen adderar du med de högsta talet. Vad blev det? det är bara att leta på nu när du vet VART du ska leta. Hälsningar Agnes.


"Jag antar att vi kan gå till bibblan imorrn?" säger Roxie medans jag försökte lista ut vad det skulle bli summan av kardemumma. 


SLUT PÅ DEL 16! 
Vad tyckte du om del 16? Kommentera gärna!!!! :) 

Berättelsen del 15

Whatup! Gissa vem som skriver?


That's right! Isabella skiver! :P
Nu ska jag skriva del... 15!? Gud så långt vi kommit! Tycker ni inte? Jag hoppas det inte går för fort. Men glöm inte- ni kan alltid LYSSNA på berättelsen ifall ni inte orkar läsa eller inte har tid att sitta och läsa. Då går ni in under "Ljudberättelse" istället. Men där brukar vi lägga ut delarna lite senare än texterna.. så ni får kanske vänta lite för just den HÄR delen (beror på när ni läser detta.). Okej, nu ska jag sluta babbla och börja på del 15. Enjoy!

Vad som hänt innan:

Jag öppnade sms:et. Det står:

Hej E! Jag fick tag i ditt nummer av Roxie, hon sa att jag skulle säga det till dig i början av messet. Jag undrar om du skulle vilja hjälpa mig med musiken. Jag är urkass på det och R sa att du var bra på det. Snälla? messa tillbaks med svar. Kramar V.

Del 15:

Min första tanke var: Klarade han inte av någonting över huvudtaget den där killen? Han gick på fotboll, men var tydligen rätt så kass på det. Och nu ska han ha ännu mera hjälp med.... tja.. musiken? Själv var jag inte alls bra på det. Jag menar... att sjunga tyckte jag var roligt, och kanske, och bara ett liitet kanske var jag bra på att sjunga också. Men över huvudtaget musik; dans, instrument, toner.... det var jag inte alls bra på. Jag visste ingenting om sånt. Jag var mer intresserad av sport och fotboll. Så jag tvekade ett tag och fingrade på mobilen (p.s: min mobil hade jag ju glömt hos Roxie- men hade min andra, gamla mobil hemma). Okej, den var inte så gammal. Det var bara min nya mobil som var ovanligt ny. Den nya var hos Roxie, jag köpte den i torsdags med pappa- då jag blivit helt kär i mobilen. Anledningen var att min "gamla" var otroligt seg och mikrofonen+högtalaren fungerade inte alls i den, alltså kunde jag varken höra eller prata i den.

Men jag behöll den, det gjorde jag. Det var min bästa mobil jag hade haft då hittills, silverkanter och snövit färg. Fungerade perfekt i......  Jag tänkte efter en stund. Ett och ett halvt år. Men sen blev jag helt såld på den nya i skyltfönstret. Det var i torsdags när jag och pappa gått på stan. Det var som om den ville precis att jag skulle stanna upp och kolla på den. Jag och pappa gick ute i kylan, han frågade om och om igen om jag verkligen var säker på att jag skulle ha en ny mobil. Han hade precis tagit ut sin lön- som var bättre än någonsin- tack vare att restaurangen gick så bra! "Men Elsa, ska du verkligen inte behålla din gamla? Det är ju den bästa du någonsin har haft, säger du ju" säger pappa tveksamt till mig när vi går där på Storgatan i centrum (stan). Glada färger lyser i skyltfönstren när vi passerar- man känner känslan av riktig höst. Gatustenarna under oss är lösa varenda en. Att kommunen inte gör något åt det? Jag hade sett så många snubblat där i mina år (låt det inte låta som om jag är gamling nu bara.)

Först var det lilla Bertil på dagis. Han gick i samma dagisgrupp som mig och vi var på väg till godisaffären där alla småbarn skulle få välja en godisbit var. Det var regnigt och Bertil var besatt av godis och började springa på stan ifrån gruppen för att hinna först, precis när han kommit några meter snubblar han på de lösa gatustenarna och ramlar plask in i en lerig pöl. Sen dess hatade han godis. 

Sen var det gamla Bettan, en tant som jobbade i stans äldsta klädbutik. Hon var på väg till sitt jobb med käppen i högsta hugg när den hamnade mellan två lösa gatustenar. Hon föll framåtstupa och fick åka till sjukhus. Hon blev för svårt skadad att någon annan fick ta över butiken, men nu är den inte alls lika känd som förut. 

Fast varför pratar jag ens om det här? Nu skulle jag ju berätta om min nya mobil. Jag måste ursäkta för att jag glider från ämnet jämt. Elsa, skärp dig! Öh...... jag har inget skärp ser du väl? Haha jättekul. Elsa! Allvar! Jag bråkade jämt med mig själv. Men nu måste jag sluta. Jag kunde bara inte kontrollera det. Tillbaka till de lösa gatustenarna och pappa.

------------------------------------------------Tillbaka-spolning---------------------------------------------

Plupp. Plopp. Plapp. Plipp. Det droppade på min kind någonstans uppifrån. "Regnar det?" frågar jag och tittar uppåt. Jag står precis under en takränna på en lång byggnad med massor av affärer i. Byggnaden är av tegel, men märktes knappt eftersom det fanns så mycket fönster och skyltfönster. Pappa kliar sig i sitt tunna, superkortklippta hår. Sen drar han ner handen över ansiktet och kliar sig i sitt korta stubb också han har. Han hade ett smalt och snällt ansikte med ljusblåa ögon- precis som mig. "Du ställde dig bara på ett litet oturligt ställe." ler pappa och drar mig in i byggnaden. Det är dubbeldörrar som automatiskt glider undan när vi står nära. Jag stryker bort mitt hår bakåt och stryker sedan med handen på min kind för att få bort vattnet. 

Då ser jag det. På golvet. Stenkakel-golv. Grått mönster på golvet. Wow. (Nu undrar ni väl vad det var för något wowigt med golvet?) Låt mig förklara. Det var på golvet jag såg det. EN 1000-LAPP! Någon hade tappat den och jag fick en adrenalinkick när jag fick syn på den. Precis under ett skyltfönster. Här inne var det varmt och jag började svettas. Pappa drar av sig sin svarta tjockjacka och verkar inte fatta alls vad jag fått syn på. "Man ska inte stirra på dyra föremål inne i affären, det vet du väl? Folk tror ju att du ska sno den" viskar pappa i mitt öra. Han tror att jag stirrar på något blått innanför skyltfönstret. "Nej pappa, kolla här!" småskrattar jag och går fram och tar tag i 1000-lappen med ett svep. Sen visar jag upp den för pappa. Hans min byttes från spänd till chockat.

"SICKEN TURTJEJ JAG HAR!" säger han gapande men byter sen ansiktsuttryck till glatt. Jag nickar och ler stort mot honom. "Jag trodde du ville ha den där jättedyra mobilen i fönstret." säger pappa och nickar mot skyltfönstret. Jag vänder mig om och där. Där är den. Min nya mobil. Med ljusblått fodral, en riktig touch-mobil med allt och lite till. Den var dyr, men med 1000-lappen jag hittat så gjorde det inte så mycket längre. Den dagen var jag överlycklig. Och tänk, det var bara 3 dagar sedan.

---------------------------------------------Tillbaka till verkligheten----------------------------------------

Jag vaknar till av ett vibrerande SMS igen. Jag tittar på den lysande skärmen. Ett till SMS ifrån Viktor. Jag som inte ens hade hunnit svara på hans första. Jag undrar hur länge jag stått här egentligen. Jag kollar på mobilens klocka i det högra hörnet. 16:01!? Har jag alltså stått här i en timme? Jag blir chockad. Jag är helt otrolig. När jag rör på handen känner jag hur det knakar till i handleden. Autch. Åter till SMS:et ifrån Viktor:

Hej igen, sega råtta. Du svarar inte så jag antar att du inte har mobilen på eller nåt. Du kan strunta i att hjälpa mig, det fixade jag själv ändå. Men tack ändå, antar jag. Fick förresten nyss besked om när matchen ska vara och så. Ring mig istället, orkar inte skriva ner allt. 

/ V.

Den här gången tvekar eller tänker jag inte när jag skriver tillbaka. Det går snabbt.

Men hallå, det här är den gamla mobilen som inte klarar av att fungera med högtalaren och mikrofonen. Jag kommer inte höra dig och du kommer inte höra mig. Du får höra av dig till Roxie istället. Och varsågod för ingenting!

Det tar bara någon sekund innan jag får ett svar tillbaka. Var det här någon slags den-som-skriver-fortast-SMS-tävling? Det kändes så. Jag öppnar SMS:et. 

Gör inget. Kolla ut genom fönstret. / V.

Vad menade han med det? Skulle han stå utanför mitt fönster? Knappast. Han visste inte vart jag bodde, och hur kunde han veta att jag var hemma isåfall? Men det skadar ju inte att kolla. Jag var ju tvungen ändå, om man är nyfiken kan man inte låta bli. Jag tippar fram på tå med mina jeans på, till det närmaste fönstret med gardin, och drar undan det försiktigt. När jag tittar ut ser jag inget märkvärdigt. Haha, kul skämt Viktor. Ingenting där. Då hör jag ett stenkast på fönstret som låg på andra väggen mitt emot. Jag tippar ditt fort, fort, fort. När jag drar undan gardinen......... så står han där. Viktor, med samma kläder som igår. Han håller en näve med grus, och bakom honom ligger skog.

Roxie hade visst berättat för honom mer information om mig än vad jag trodde.

Slut på del 15!

Några frågor? Något fel någonstans? Något extra kul?

Kommentera så att jag typ bara vill dö, är ni snälla :)

Vi ses! Ciao!

Berättelsen del 14

Tjaba Tjena! Wilma som skriver. Som vanligt för att ni ska komma ihåg vad som har hänt kommer en tillbakablick:

"Den passar fortfarande. Jag minns fortfarande när du hade den på dig när du var liten, du var helt kär i den. Du gick ingenstans utan den, inte ens på sommaren. Jag kommer fortfarande ihåg när du t.o.m ville bada med din mössa. Åh, och jag var illa tvungen att muta dig med en citronglass innan du släppte taget om mössan". Mamma skrattar för sig själv, och när jag tänker på det hon sagt minns jag. Det var goda tider, det. Och jag börjar skratta med mamma.

När jag tittar upp igen är vi hemma. Vid vårat himmelsblåa hus med en enda våning. Och ut genom fönstret närmast oss (som tillhör köket) tittar Liam ut.

DEL 14:

Varför stod han där i fönstret som att det var länge sedan jag var hemma? Han såg mig för två dagar sedan ju. När han såg oss vinkade han till oss. Varför vinkade han som om allt var normalt? Hans ljusblåa ögon lyste upp när han fick syn på mig. Jag tog några osäkra steg uppför uppfarten. Våran gula bil var inte där- alltså var inte pappa hemma. Han var antagligen på jobbet. Min pappa jobbade som kock i den bästa restaurangen i stan. Han var väldigt bra på vad han gjorde så han får oftast komplimanger från kunderna. Ibland på helgerna kunde jag komma förbi och få rabatt på maten, fast pappa ville att det skulle vara gratis för oss (jag protesterade emot det eftersom att alla andra fick ju betala för sin mat).  


När jag var innanför dörren kom Liam emot oss. "Hur var det hemma hos Rox?" säger han, som han alltid gör när jag har varit och sovit över hemma hos henne. 
"Jag hade det bra! Hade du det bra?" sa jag. Jag hade ju inte varit borta länge men det känns alltid rätt att fråga hur han har haft det, även om det bara handlar om skolan. Så nu undrar du ju varför i hela världen är jag trevlig mot honom? Det finns bara en sak som har kommit i vägen för oss på senare tid, och det är Felicia. För att ni ska förstå så måste jag berätta för er vad som gör att jag inte gillar henne:


Det var i 3:an som jag skulle hjälpa en 6-åring med vad den nu skulle kunna tänka sig att behöva hjälp med. Fast man skulle inte göra det så länge, bara i sådär en vecka. Min lärare sa att jag skulle få en flicka som heter Felicia och jag tänkte "det här kommer säkert att gå bra". Men gissa om det gjorde det? Nepp, det gjorde det inte. Redan första dan ville hon ha en annan tjej som "hjälpare" och sa dumma saker och sånt. När jag sa det till min lärare så trodde hon mig inte. Hon trodde att Felicia var en snäll tjej och att jag hittade på det. Felicia sa de dumma sakerna i ensamhet och inför läraren betedde hon sig perfekt. 


Efter det har jag inte kunnat riktigt förlåta henne för det, även om hon har bett om ursäkt till mig i ett brev. Själv hade jag velat att hon hade kommit fram personligen och sagt det, men det kanske är lite mycket begärt av henne. 


"Ja, jag hade det bra! Jag vet att du inte gillar det men jag var med Felicia igår på biblioteket. Och jag vet att du skulle säga 'det borde du inte ha gjort' eller något liknande, men kan du inte ge henne en chans innan du dömer henne?" säger Liam när vi är på hans rum. Han ville inte att mamma skulle höra. Vi har ett typiskt 'Elsa & Liam-snack' som inte mammor eller pappor får höra. 
"Du vet ju vad jag tycker om henne. Det ända jag kan säga är att jag ska försöka vara snäll emot henne. Du kanske vill veta vad jag har gjort hemma hos Rox?" säger jag.
"Ja! Det vill jag gärna höra."
" Okej, jag börjar med det mest intressanta. Jag träffade en 'kompis' till Rox som heter Viktor. Han verkade schyst. Och så ska jag träna Roxie och Viktor till en match mot ett killgäng. Jag och Roxie 
 spelade en match mot ett par killar från åttan i våran skola. Och det var nog allt"
"Det låter som en bra helg för dig syrran"
"Du också brorsan!" 


Jag kollar på mitt skolschema vad jag skulle ha imorrn. Det visade sig att jag skulle ha Musik/Eng och No/Ma, jag vet, schemat ser konstigt ut för dom som inte vet hur man ska tyda det. Men så här är det: vi har fyra pass på en dag och på fredagar har vi tre. När det så till exempel Musik/Eng betyder det att en av passen är engelska och det andra är musik eftersom att det är lättare att ha halvgrupper än hela gruppen i ett ämne. Ibland kunde våran musiklärare och engelsklärare kombinera de två ämnena med det vi gör i engelskan. Ganska kul! :)
Så i morgon så skulle det bli en bra dag, det var det bästa med måndagar.   


Låttexten till Need You Now med Lady Antebellum ligger på mitt skrivbord där jag hade lagt den i fredags. Det är ju bra att öva igen för det var det vi fick i uppgift i musiken. Okej, det var det inte. Vi skulle para ihop oss två och två och välja en låt tillsammans, helst en poplåt. Sen skulle man göra låten till en duett (båda ska sjunga minst en vers och refräng var). Min del var första versen+andra refrängen + tredje versen med Roxanne. Det är inte så mycket tycker jag.


Vid tretiden piper min telefon till. Som avsändare står det Viktor. Hur hade han fått tag i mitt nummer? Han kanske frågade Roxie efter det att jag hade gått. Jag öppnade i alla fall sms:et. Det står:


Hej E! Jag fick tag i ditt nummer av Roxie, hon sa att jag skulle säga det till dig i början av messet. Jag undrar om du skulle vilja hjälpa mig med musiken. Jag är urkass på det och R sa att du var bra på det. Snälla? messa tillbaks med svar. Kramar V.


SLUT PÅ DEL 14!


Hoppas ni gillar den här delen som dom andra! Jag ska bara säga innan inlägget slutar att under vecka 9 kommer jag inte kunna skriva på berättelsen eftersom jag är i fjällen och inte har någon internet där. Hoppas ni inte blir alltför otåliga i väntan på del 16 som jag ska skriva.