Berättelsen del 19

Whatup. 


Nu är det dags för berättelsen del 19! Snart är vi uppe i hela 20 delar- Helt AMAZING!  Apropå det- ni har väl inte missat melodifestivalen? Dannys låt heter Amazing. Vilken låt hejar du på?
Kommentera. Nu kööööör vi!

Tillbakablick:

Till slut hittade vi i alla fall vart bokstaven D var och så började vi kolla igenom hyllorna efter 'lönnfacket' men såklart är inte det så enkelt att hitta ett lönnfack. Det är ju det ett lönnfack är till för.

Del 19:

"Vad letar ni efter?" Jag och Roxie vänder oss långsamt om när vi känner igen rösten. Det här är inte bra. Det här är INTE bra, tänker jag snabbt innan jag möts av Liams och Felicia's blick. Varför var dom här? Hade dom aldrig något bättre för sig än att gå till bibblan varenda dag? Tråkigt kärleksliv enligt mig. Eller okej, de här var bara ett smått litet par som inte riktigt visste vad som var roligt men ändå... Dom visste väl inget bättre än att gå till bibblan. Jag ler för mig själv en stund men sen möts jag av Felicia's blick igen. Hon ser sur ut som vanligt- som hon alltid är när jag ser henne- och hon lägger armarna i kors. Felicia har sitt mörkbruna hår i två flätor och har på sig en röd långarmad tröja, och ett par blekta jeans med svarta gympaskor. Hon ser misstroget på Liam. Liam tittar rakt mot mig. "Vad letar ni efter, sa jag?" upprepar han.

Roxanne puffar till mig från sidan, antagligen för att hon tror att jag sover och vill väcka mig. Hon kom antagligen inte på något att säga. Jag sneglar mot bokhyllan vi står vid. D-hyllan. Jag läser hastigt på omslaget till den första boken jag ser. Sen säger jag: "Letar efter en bok som heter Dansa balett är ingen konst." Jag försöker se beslutsam ut. Roxie fnyser till, men när jag kollar på henne börjar hon nicka fort. "Ja, precis, vi typ.... forskar om balett." Liam och Felicia brister ut i skratt. Vad var det som var så roligt? Okejokej, forska om balett..? Det var inte världens bästa förklaring men sen när hade Roxie bra förklaringar att komma med?

En gång hade jag och Roxie låst in oss på toan i Roxanne's hus bara för att käka godis. Vi var beroende av hallonbåtarna och satt där och käkade som mest, när Roxie's mamma Blenda från ingenstans låste upp dörren utifrån med en skruvmejsel. Vi stirrade förvirrade mot varandra och försökte stoppa alla hallonbåtarna under våra tröjor. När Blenda kom in såg hon misstänksamt på oss. "Vad har ni gjort här i flera timmar? Jag har ju bråttom till mötet!" sa hon och tittade på våra tröjor. Hon böjde sig på knä. Jag och Roxie var bara tysta och slutade tugga på det vi hade i munnen. "Vad är det ni gömmer?" fortsätter Blenda. Som vanligt kommer Roxie med sina dåliga förklaringar. "Ehm... mamma... vi...fick typ två uppdrag i skolan. Alltså.. det ena var att äta så MYCKET GODIS man bara kunde på 1 timme inlåst på en toalett. Det andra var att sätta dom under tröjan i ytterligare en timme. Så nu är vi klara! Hejdå" rabblar hon ut sig och tar mig i handen. Sen sprang vi ut det fortaste vi kunde hem till mig istället. Fast vi tappade tyvärr all godis på vägen- så antagligen fick någon stackars uteliggare i sig det istället.

Vi står fortfarande i biblioteket med två gapskrattande människor. Som jag helst inte ville känna alls. Dom var bara två främlingar. Aldrig sett dom. Det hjälpte att tänka så, för då behövde jag inte bli helt generad i ansiktet när bibliotekarierna stirrade på oss alla fyra. Det var ju inte vi som var högljudda. Det var ju dom där två främlingarna. Jag blir ännu mer nervös när en som jobbade här börjar gå med snabba steg emot oss. "Vi är så döda" viskar jag till Roxie. Roxie nickar långsamt. "Jag hade ju en bra anledning, så jag fattar inte varför de skrattar" viskar Roxanne tillbaka. Jag slår mig i pannan. Mm, superbra anledning, Roxie. Så bra att mannen i receptionen skulle skälla ut oss för dåligt uppförande.

Mannen som kommer har en svart kavaj och svarta byxor- precis som om han var på väg till ett bröllop, eller en fest, eller förhoppningsvis inte en begravning. Men han var inte på väg till något sådant. Han var på väg mot OSS. Jag tvivlade på att han hade något gott att säga till oss. När mannen kommer fram petar han försiktigt på Liams axel. "Ursäkta, skulle ni kunna lugna ner er lite? I bibliotek får man inte vara så högljudd, det finns folk som försöker läsa. Det förstår du va?" Han pratar till Liam som om han var ett litet småbarn, men i för sig så såg dom ganska små ut. Jämfört med coola Elsa-Einstein och hennes assistent Gummibanan dårå. Liam slutar skratta och petar på Felicia. De drar djupa andetag innan de nickar mot mannen i kostym. Äntligen slipper man höra deras högljudda skratt. Mannen går tillbaka till receptionen och på väg tillbaka får han hjärtliga beröm från sina jobbkamrater. Det stavas p-i-n-s-a-m-t. Pinsamt.

Biblioteket är stort med många bokhyllor och några soffor och fåtöljer utslängda här och där. Olyckligtvis stod vi mitt i "Den tysta zonen" enligt biblioteket. Hade vi bara befunnit oss på något annat ställe än den "tysta zonen" skulle jag inte behöva stå här och skämmas för min egen brorsa och hans sura flickvän Felicia. Det var inte alls ofta jag blev generad... Det var allvarligt talat nästan ALDRIG jag blev generad. Speciellt inte framför min egen lillebrorsa, så det kändes.. tja..... Det kändes inte så roligt precis. Felicias min ändras snabbt från skrattglad till sur och uttråkad igen. Liam ler stort. "Balett, tror ni verkligen att vi skulle gå på det där? Ni spelar fotboll för sjutton?" Sen brister han ut i skratt igen. Och när Liam gör det, så måste såklart Felicia och brista ut i världens gapskratt. Hon måste slå priset i världens högsta skratt NÅGONSIN. 


Det var droppen. Återigen vändes blickarna mot oss och mannen i receptionen harklar sig med mening. Jag kunde inte bara stå här som ett fån. Visst, det var ganska så komiskt att två fotbollstjejer arbetar om balett- men det var ju Roxie's idé. Inte min. Jag gav Liam en irriterad blick innan jag drog med Roxanne förbi hyllorna, förbi receptionen och ut i friska luften. Ute var det lugnt och skönt. En vind blåste oss i ansiktet varsamt och drog med löv i en vacker virvelvind på gatan. Det var inte alls mycket folk på stan, bara några få som gick runt bland affärerna som snart skulle stänga. På bänkarnas ryggstöd satt småfåglar med små pipande munnar. Kanske ville de ha mat? Kyrkoklockan gick igång och jag och Roxie började räkna antalet slag. PONG! "Ett...." PONG! "Två.." PONG! "Tre.." PONG! "Fyra.." 


Något avbryter vårat räknande. Liam och Felicia bokstavligt flyger ur från dörren, skrattande men med skrämda blickar. Efter några sekunder förstår jag varför. Hack i hälarna på dom springer receptionisten i hastig fart. Han ser sjukt förbannad ut. Åh nej tänker jag. Vad har de nu gjort?


Slut på del 19!


Vad tycker ni? Var det roligt? Var det segt? Är det spännande? KOMMENTERA! Eller undrar ni vad som kommer hända här näst? Det sista har jag ett svar på: Det får ni reda på i nästa del då det är Wilmas tur!  


Vi ses! Ciao!