Innan jag börjar på berättelsen så ill jag bara säga att Bella började berättelsen superbra!
Vad som hände innan:
"Här kan vi sitta och snacksa lite" ler Roxie med händerna fulla av extra-chips, ifall chipsen i skålen tar slut. Jag sätter mig i den riktigt sköna soffan och drar upp mina fötter på soffan, jag hoppas det inte var förbjudet i deras hem för det var det inte hemma hos oss. Men det var nog lugnt, för Roxie gjorde samma sak som jag. "Vad hände egentligen? Jag menar, när du bestämde dig för att komma till mig" fråga Roxie och räckte mig en hand full med chips. Vi tappade några i soffan men det struntade vi i. Jag tog glatt emot chipsen och glufsade i mig dom på en sekund. Med munnen full av chips började jag prata. "Jo alltså jag..." mer hann jag inte säga.
Vi hörde fotsteg i trappan.
Fortsättningen:
När stegen kom ner till bottenvåningen visade det sig vara Roxie's bror. Jag hade känt honom ända sedan han föddes tre år efter Roxie. Själv tycker jag att han är ganska jobbig, jag menar jag vet ju själv hur det är att ha en bror, och definitivt en lillebror. Men min kompis säger att hon inte alls tycker han är jobbig.
"Vad gör du uppe så här tidigt?" sa jag för att jag tycker att han råkar komma in och störa just när man inte ville det.
"Det råkade vara så att du pratar ganska högt så att man vaknar exakt fem sekunder när du klivit innanför denna dörr" han pekade på ytterdörren som jag just hade kommit in genom för typ två minuter sedan.
"Oj, det var verkligen inte meningen" Jag brukar oftast vara ironiskt mot dom flesta, men speciellt mot Roxanne's lillebror Joe. Om jag inte redan har sagt det så går han verkligen mig på nerverna.
Som tur är att Roxie hinner avleda hela situationen så att det inte slutar i en katastrof, som det skulle ha gjort om det inte finns någon i närheten som kan stoppa vår hetsiga och ganska sarkastiska konversation.
Hon gjorde så att vi på något konstigt vis kunde hålla sams, men bara om hon är i närheten. Till frukosten blev det rostat bröd och marmelad och O'boy. Att äta frukost med henne är en av dom bästa stunderna, men inte bara frukostarna utan också fikastunderna, luncherna och middagarna.
Så att summera så är ätstunderna dom bästa eftersom att då brukar vi prata så att vi kunde glömma bort att vi höll på att äta mat. Och som vanligt när Joe är i närheten kan man inte prata om dom vanliga sakerna som vi brukar, för att han är en riktig skvallerbytta. Så pratet om vad som irriterande mig så mycket att jag sprang hemifrån får vänta tills senare.
En sak som jag glömde säga är att han är en skitunge som inte ens orkar plocka undan sin tallrik och sitt glas efter sig. Det råkar vara så att han tycker att alla ska passa upp på honom, som om han var värsta adeln eller nåt liknande.
"Varför plockar du inte undan din disk, Joe?" säger jag i normal ton.
Han ville inte svara på frågan den fegisen, han trodde väl att han skulle få skäll som vanligt, och av mig i vanlig ordning.
När han var uppe på sitt rum började han med sitt dataspel på högsta volym, så att hela huset skulle hoppa ur sängen av det plötsliga ljudet. Men det skulle han inte heller bry sig om. Vad bryr han sig om egentligen? Men nu kan jag i alla fall prata med Roxie utan att någon ska tjuvlyssna och skvallra till sin mamma om vad han tror är ett
väldigt stort problem för oss.
Vi gick in på hennes rum och stängde dörren väldigt tyst.
”Så vad skulle du säga innan vi blev störda av Joe?” frågar Roxie.
”Jo, min brorsa är ju som du vet väldigt jobbig, men det här tar faktiskt hem priset: han av alla killar i hans klass har blivit ihop med Felicia."
"Men är inte det bra?" sa Roxie.
"Absolut inte! Felicia är den jobbigaste jag vet, eftersom jag hjälpte henne i skolan när hon var mindre. Och hon passar
definitivt inte ihop med Liam. Visst han är jobbig men han är ju trots allt min bror och jag vill
absolut inte att han ska vara ihop med fel tjej så att säga."
Vi fick inte fram något av det samtalet för att vara ärlig. Jag menar hon tyckte det var väl kul för honom medans jag tycker att det inte alls var bra.
Höstterminen har startat för två månader sen och man börjar tycka att skolan är jobbig, för det är ibland så mycket att göra, såklart. Och att gå i sjuan är helt okej. Men det är fortfarande bara vi två som umgås. Men jag antar att jag inte har något emot det heller, jag menar jag har ju inte ens något att jämföra med.
Att vara två kompisar som inte är med någon annat har såklart sina fördelar och nackdelar. Man har ju så mycket roliga minnen, och att alltid ha någon att vara med känns såklart tryggt. Men det har sin nackdelar och det är att man får ingen omväxling och man kan bli ganska trötta på varandra ibland.
Nu ska jag berätta om hur vi träffades i 5:an. Det var ganska hemskt sätt att mötas på, men man kan ju inte göra något åt det.
Andra året på mellanstadiet var Roxie en ganska populär tjej. Hon var inte den tjejen som är elak mot alla som inte är i deras ”gäng”. Roxie var mer en sådan som alla ville vara med, och det kan jag förstå. Det värsta var det hon gjorde mot mig: Hon "mobba" mig. Då tänker du att hon gjorde att jag till slut började gråta, vilket också var fallet. Men inte för att jag bar ”fel” kläder, utan för att hennes ”pojkvän” råkade vara en riktig skithög som vill vara ihop med alla tjejer i klassen och det vill säga alla i 5:an då. Ingen gick säker inför hans försök att få en att bli ihop med en för att sen bli dumpad, som om man var skräp. Ok, kanske inte som skräp men som om man inte betydde något längre. Men som tur är finns det bara en sådan kille i våran klass.
I alla fall så började "skithögen" stötta på mig. Roxie såg det och trodde att det var jag som började och inte han. Så hon konfronterade mig, och fastän jag sa sanningen trodde hon mig inte. Hon började ignorera mig helt, till skillnad från när hon sa hej till alla för att vara snäll. Och hon spred ut ett del rykten och blev lite av den tjejen som är dum mot en del. Sen hände något som förändrade framtiden för mig och Roxie. Som gör att Roxie är min vän idag, nämligen att...
Isabella fortsätter på berättelsen. Nästa delen kommer ut på måndag eller tisdag, tror jag i alla fall :)
Hoppas ni gillade min del av historien, och om ni tycker att jag skrev lite långt på min del så ska jag försöka att inte skriva så mycket nästa gång.
