Berättelsen del 3

Sho kompisar! :D Nu ska jag (Isabella) fortsätta på del 3 från där Wilma slutade i fredags. För att ni ska komma ihåg vad som hände sätter jag in lite text ifrån slutet av del 2:

Vad som hände innan:

 "Skithögen" började stötta på mig. Roxie såg det och trodde att det var jag som började och inte han. Så hon konfronterade mig, och fastän jag sa sanningen trodde hon mig inte. Hon började ignorera mig helt, till skillnad från när hon sa hej till alla för att vara snäll. Och hon spred ut ett del rykten och blev lite av den tjejen som är dum mot en del. Sen hände något som förändrade framtiden för mig och Roxie. Som gör att Roxie är min vän idag, nämligen att...

Del 3

..."Skithögen" (som Wilma kallar personen) flyttade långt bort och Roxie kunde äntligen bli fri från sina tankar på honom. Hon insåg att hon bara mådde bättre av att han inte var där och sen så.... jag kan inte beskriva det med ord. Roxie blev en helt ny person. Hon kunde tänka klart och insåg hur hon behandlat mig, hon slutade umgås med dom andra eftersom dom egentligen inte alls var hennes riktiga kompisar. Hon förstod att dom bara ville bli populära.

Nu undrar ni väl om jag inte tyckte det var konstigt att hon helt plötsligt bara ville vara med mig. Och ja... det tyckte jag också. Men samtidigt förstod jag henne, och hon förstod hur jag måste ha känt. Så vi blev kompisar och ja..... det är därför jag står här med henne idag. I hennes rum. Med en ringande mobil. Som lät. Mycket. Vänta..... 

Jag vaknade upp från tänkandet och insåg att min mobil ringde, den låg nerpackad i väskan där jag slängt ner den och Roxie tittade nyfiket på mig. "Ska du inte svara?" frågar hon och märker att jag har varit helt borta. Hon sätter sig ner på sin röda, stora dubbelsäng, tänk, i den mysiga sängen kan hon sova i varje natt, medans jag sover i min vanliga tråkiga, hårda, jobbiga enkelsäng av trä. "ELSA! SVARA I DIN MOBIL! HALLÅ!" nästan skriker Roxie för att jag ska höra. Ojdå. Jag sätter väskan på golvet och rotar fram min mobil bland allt jag kastat ner. Jag fiska upp min gröna touch-mobil och kollar på den lysande skärmen. Där står: Mamma ringer och en jättefin bild på mamma när hon äter en kanelbulle.... hur som helst. Jag vägrar svara, så jag kastar den bara till Roxie och suckar.

"Jag svarar åt dig." ler Roxie och tar upp min mobil med ena handen. "NEJ!" utbrister jag, men innan jag hinner stoppa henne har hon tryckt på "Svara". 

"Ja hej, det är Roxanne" säger Roxie och tecknar tummen upp åt mig. Jag ser surt på henne. Jahapp, nu vet min mamma om vart jag håller hus. Typiskt. Varför var hon tvungen att svara? Nu kommer jag aldrig bli fri från min lillebrorsa. Precis innan jag stack hemifrån så var Liam och jag väldigt sura på varandra, han t.o.m offrade ett pokemon-kort som han kastade mot mig, för jag tog tag i kortet och kastade den i soptunnan. (Han kanske tog upp den igen, men det var bara det att i papperskorgen låg resterna av brunkåls-soppan som min farmor lagat till oss.) Varken jag eller Liam tyckte den var god. Usch! Bara jag tänker på den mår jag illa. "Eh, alltså..." fortsätter Roxie i mobilen, hon ser nervöst på mig. 

Åh nej. Vad har mamma frågat Roxie nu då? Vart jag var? Varför jag inte svarar? Jag formar med mina läppar Jag är inte här, jag är INTE här. till Roxie, och jag tror hon uppfattade vad jag försökte säga. "Elsa är inte här längre. Hon gick för.. ehm... några minuter sen. Hon lämnade kvar mobilen." Jag ler och smyger mig fram till Roxies säng och sätter mig bredvid henne. Sen sätter jag örat intill mobilen för att höra vad mamma babblar om. Jag blir förvånad över hennes röst. Man hör att hon gråtit och att hon är förtvivlad, jag ville säga att hon inte behövde vara rädd, för jag var här. Men så fort jag hörde Liams röst ångrade jag mig. Han hojtade till mamma att han ville prata med mig.

"Hade hon något med sig då? Vet du det, Roxanne? Eller har du någon aning om vart hon skulle?" frågar mamma desperat. "Jag är ledsen... jag vet inte. Men var inte orolig."säger Roxie och sneglar på mig. "Hon mådde bra när hon var här, hon sa att..... att..... att hon skulle komma tillbaka" fortsätter Roxie och jag ser att hon också vill berätta sanningen eftersom hon tyckte synd om min mamma. 

Jag och Roxie var alltid dom busiga, men vi vill aldrig att någon ska bli ledsen eller skadas av det vi gör. Stämningen började bli jobbigare ju längre samtalet blev. Till slut står jag inte ut.

Jag rycker mobilen ur händerna på Roxie och sätter den tätt mot örat. "Mamma, jag är här" är det enda jag får fram. "Elsa!" utropar mamma i mobilen. "Är du okej? Ska jag hämta dig?" Det ville jag absolut inte. Men hur skulle jag berätta det för mamma? "Ja, men jag vill sova över här hos Roxie. Snäälla, jag vill inte hem. Inte nu" säger jag med len röst och ber om mammas tillåtelse. 

Tillåtelsen får jag också. Jag säger hejdå och lägger på innan mamma hinner ångra sig och stoppar ner mobilen i fickorna. "Vad dramatiskt allting blev" säger Roxie och kramar om mig.

Roxanne måste vara den bästa kompisen i hela världen.

1. Hon finns alltid där för mig, i vått & torrt, ur & skur, sand & tand ( hehe kom inte på något bättre..)

2. Vi förstod varandra bättre än någon annan, vi hade båda gått igenom mycket.

3. Vi var lika som bär. Inte utseendemässigt men om man tänker på vår familj...vår humor...vad vi hatar eller älskar... Faktiskt brukar vi kalla varandra blåbäret och lingonet eftersom vi var lika som bär. 

"Kom nu, blåbär" skrattar jag när jag kommer ihåg vad vi brukade kalla varandra i 6:an. Jag minns fortfarande att några i klassen tyckte vi var konstiga som kallade varandra blåbäret och lingonet, så dom stirrade alltid på oss när vi sa det, medans vi bara garvade. 

Roxie skrattar till svar och öppnar dörren, vi visste inte vart vi skulle men det spelade ingen roll längre.

Roxie's mamma hade upptäckt chipsen i soffan.

Slut på del 3 :)

Roligt? Uttråkande? Konstigt? Spännande? -Glöm inte att kommentera! :D Nästa del kan komma när som helst av Wilma, så titta också in bloggen då & då. Tack för du tagit tid och läst del 3! Vi ses! Ciao!