Berättelsen del 7

Whatup! ;) Jag kör på som vanligt med berättelsen..

Ni har väl inte missat de tidigare delarna? Dom är inte så långa (iaf inte Wilmas delar), så det tar inte så jättelång tid. Men om ni inte orkar läsa, så kan ni ju alltid lyssna på den istället under "Ljudberättelse"!

Vad som hänt innan:

"Shit Elsa!" utropar Roxie helt plötsligt i spelet.
"Vad är det?" 
"Klockan är tio över tre" säger Roxie högt.
Vi fick springa ner för trappan och sätta på våra ytterkläder. Sedan sprang vi mot Roxie's gamla skola.


Del 7:

Pulsen slog fort. Knäna blev knäsvaga. Mina fötter förlamade och lungorna kunde när som helst sprängas. Just så kändes det just nu. Det måste ha varit någon som gjort vägen till Roxie's gamla skola ännu längre, för vi sprang och sprang....och sprang ännu mera. Mina knän höll på att vika sig och fastän det var höst och kallt utomhus så svettades jag till döds. 

Roxie som var långt framför mig vänder sig om och stannar upp, så att jag kan springa ifatt henne. "Och du ska vara fotbollsspelare.." säger Roxie och klappar mig på ryggen när jag äntligen kommer fram till henne. Jag pustar ut och andas häftigt- nästan som om jag just drömt världens läskigaste mardröm. "Det är inte jag det är fel på, det är ju vägen som blivit längre eller nåt!" pustar jag fram mellan andetagen. Roxie andades också häftigt men hon verkade må bra annars. 

"Ja.. det håller jag med om. Men vi kan ju inte precis ta en fikapaus nu..." ler Roxie och sätter händerna mot knäna. "Ta den tid du behöver" tilläger hon, så att jag inte ska känna mig stressad. Nu när jag tänker efter skulle Roxie passa perfekt som avslappnings-terapuet eller vad man kan kalla det. Hon är lugn, snäll, respekterande men ändå rätt tuff och modig. De flesta brukar ha fördomar om att hon är tuff och elak, men det var hon ju inte. Inte alls. 

Ett rim ploppar upp i mitt huvud, ett rim om min närmaste vän Roxanne:

She is my tough girl, and my beautiful pearl. (Hon är min tuffa tjej, och min vackra pärla.)

Den var faktiskt riktigt bra... den kanske jag borde skriva till henne någon gång. Tro inte att jag är kär i Roxie nu p.g.a rimmet. Hon är bara min bästa vän, därför tycker jag så mycket om henne (som min VÄN dårå.) 

Tankarna fick mig att bli lugn igen. Jag andades normalt, och svetten började förvandlas till frysande knottar på min hud. "Jag har tagit min tid." säger jag mot Roxie och förbereder mig för ännu mer löpning. Vi börjar springa på det hårda gruset igen. Vi springer förbi träd med färgglada löv och ser fågelbon överallt. Tillslut kommer vi fram. Den stora röda byggnaden visar sig fram med vita fönster och dörrar. Vi går genom den stora, svarta grinden av trä, då skolan ligger till höger när man kommer in. Framför oss ligger ett cykelställ och en rätt så stor parkering. "Ska det här föreställa din gamla skolas lekpark?" flinar jag och snurrar runt. Inte en enda bil fanns på parkeringen, allt såg trist och tomt ut. Jag ryser till och tar tag i Roxie's arm. "Det är lite kusligt här." säger jag och tittar på hennes bruna, värmande ögon.

"Här, ta mina vantar." svarar Roxie och tar av sina gröna tumvantar av mjukt tyg och räcker dom fram till mig. "Dom ger mig tur" fortsätter hon och stryker några slingor bakåt i sitt hår.

"Varför skulle jag behöva tur?" frågar jag. Visst, det var väldigt snällt av henne, så jag tar självklart emot vantarna. Mina händer är kalla. Men jag undrar samtidigt varför jag skulle behöva tur? Hände det hemska saker här? Nu rös jag mera än förut och jag börjar t.o.m darra fastän Roxie inte ens svarat mig än. Jag drog på mig vantarna och dom började verka direkt. Var det en hel industri inuti vantarna som började arbeta för att få mina händer varma eller? Nej, skulle inte tro det. Men exakt så kändes det. Jag sätter vantarna mot mina kalla kinder. Mmm.. varmt.....

"Tja.... det var inte världens roligaste tider när jag gick här förut... Jag var rädd. Det var som om det lurade människor bakom varje hörn. Varje gång jag skulle gå hem hoppade jag till när en katt hoppade ner från ett träd. Jag var bara så rädd...." säger Roxie och börjar gå framåt långsamt. "Lekparken ligger här bakom." fortsätter hon. Man skulle alltså bara runda skolan till höger. Roxie gick i den här skolan när hon var mindre- 6:års till 3:an. Jag vet inte riktigt varför hon bytte skola. Men antagligen trivdes hon inte så bra. 

Jag började gå framåt som Roxie, arm i arm med henne. Vi gick över parkeringen och solen höll på att gå ner framför oss. Det blev ett fint sken över himmelen, men också mörka skuggor bakom oss. Jag spänner hela min kropp inför vad som ska lura bakom hörnet. Skuggorna från allting gör att det blir riktigt kusligt och genom fönstrena i skolan ser jag att allt är bäcksvart där inne.

Nu rundar vi hörnet och framför oss ligger lekplatsen.

Det är en stor sandlåda med armgång-och-klätterställningar. En rad med bänkar ligger bredvid, och så finns det en stor plats för en hängbro som gungar mellan två små lekhus som sitter rätt långt upp. Allt är i gult och rött- som påminner mig om McDonalds. En svart gestalt hoppar plötsligt ner från ett av småhusen rakt emot oss. Roxie och jag skriker till och hoppar minst 500 meter upp av skräck. I skenet av en lampa ser vi en kille i mörkblå jeans och svart skinnjacka, han är ungefär i vår ålder och har ljusbrunt hår. Han skrattar tyst för sig själv och kollar sedan rakt mot oss.

"Tja Roxanne... och vem du nu är.." säger han och nickar mot mig. 

Jag tar till godo och öppnar munnen. "Jag är Elsa, Roxanne's kompis. Vi sprang som om vi var med i maratonloppet för att hinna hit, förlåt om vi är lite sena... men hur som helst. Du måste vara Viktor."

SLUT PÅ DEL 7!

Vad tyckte du? Bra/dåligt/långt/tjatigt/spännande? Kommentera så det ryker! ;) 

Vi ses! Ciao!