BERÄTTELSE-START! :D

Sho på er! ;)

Nu är det Isabella som skriver och jag & Wilma har funderat på om vi ska starta en berättelse här på bloggen. Jag tyckte iallafall det lät kul, så jag tänkte att jag skulle starta igång den! Vi kommer låta fantasin flöda och fortsätta på den hur vi vill, eftersom vi inte har pratat om hur den egentligen ska vara.

Vi tänkte att ett kapitel kommer 1-2 gånger per vecka, så glöm inte att kolla in bloggen då & då. Nu kör vi:

Jag bankade på den tunga trädörren med knytnävarna det hårdaste jag kunde. Komigen, öppna då! ÖPPNA! Hur konstigt det än kunde låta så var jag nära att göra en riktig karatespark mot dörren- när den  precis öppnades. Det var nog tur att jag inte gav mig på sparken ändå. Jag tror inte Roxie skulle bli så glad om hon fick min sko rakt upp i ansiktet. Roxie (Ja, egentligen heter hon Roxanne) var min vän sen 5:an, hon var min närmaste kompis. Roxie strök bort sitt svarta hår från ansiktet och hennes värmande ögon visade att jag var välkommen.

"Elsa! Vad gör du här? Har du tröttnat på din lillebrorsa nu igen?" log hon och kollade på min packade svarta adidas-väska som var fullproppad med grejer, blixtlåset var inte ens stängt, jag lyckades aldrig när jag stack. Jag ska vara ärlig. Delvis hade Roxie rätt.

1. Jag hade rymt hemifrån från min galna lillebrorsa.

2. Men jag ville faktiskt också träffa Roxie, det var längesen. Det var ju liksom i........i.......igår.

Roxie hade fortfarande pyamasbyxorna på med ett vitt linne. "Kom jag tidigt?" frågade jag och sneglade in i hennes hus. Ingen syntes till i allafall. Roxie skrattade till och visade med en gest att jag fick komma in. "Nejnej klockan är ju liksom bara SJU PÅ MORGONEN!" sa Roxie ironiskt. Jag hoppas jag inte väckt henne, men det såg inte ut så eftersom hon var så pigg och glad. Inne i Roxannes hus var allt så fint och tyst. Det glänste överallt och dom hade mycket utrymme att röra sig på. Roxanne var nog rik, även fast hon aldrig erkänner det. "Men det är lugnt, Elsa. Jag kunde ändå inte sova mera. Vad har du i din tjocka väska?" frågade Roxie och kikade ner i väskan. Jag ryckte undan väskan ifrån henne och tittade på henne med stora ögon. "Vänta. Jag vill fråga en sak först" säger jag och ställer mig bredvid Roxie.

"Får jag..... alltså, duvet.. stanna lite och sen......" Roxie avbröt mig. "Sova över?" sa hon och rynka pannan. Men gud, hon kunde verkligen läsa mina tankar! Eller så kanske man kunde lista ut det men... Aja. "Ja precis!" sa jag och log mitt finaste leende (som ingen brukar gå på förutom Roxie). Roxie slog ut med armarna i en enda gest. Jag visste redan vad hon skulle svara. Hon var alldeles för snäll för att säga nej. "Klart du får! Har du ens hunnit äta frukost?" frågade hon. Jag skakade på huvudet. "Bra!" fortsatte hon "Då tycker jag vi går och käkar lite snacks till frukost. Mamma sover ju ändå. Man måste passa på!" skrattar hon. Jag skrattar också till svar. Roxie och jag var alltid dom som var de busigaste i skolan och hemma, sålänge vi var tillsammans vågade vi göra vad som helst.

T.e.x en gång när vi gick i 5:an och matteläraren hade skrivit upp massor av tal på tavlan och la till 'LÅT STÅ!', så lyckades vi gå in i det låsta klassrummet ,(Roxie hade lånat en lärares nycklar och glömt lämna tillbaka dom) och vi suddade ut siffror och skrev dit andra siffror istället. Så när passet sen började och matteläraren skulle berätta hur han räknat ut talen blev det bara fel det han sa. Han såg ut som ett enda stort frågetecken medans hela klassen skrattade. Jag och Roxie skrattade allra mest.

"Elsa? Hallå! Har du åkt till drömmarnas värld eller?" Mina minnen skingrades när Roxie väckte mig från det. Hon höll en blå skål av keramik i handen, FULL MED CHIPS! "Oh My God, Roxie!" fick jag fram innan Roxie satte ett finger på min mun för att jag skulle vara tyst. Hon ville väl antagligen inte att hennes mamma skulle höra något. Jag strök igenom mitt ganska korta (längre än över axlarna) blonda hår med fingrarna, och sen tippade jag och Roxie iväg på tårna till vardagsrummet. Deras stora platt TV-skärm var intryckt mot väggen, och deras soffa var av läder där minst 7 personer fick plats! Dom hade ett vackert glasbord med en svart mjuk matta under. Och deras fönstren var stora och släppte in morgonsolen. 

"Här kan vi sitta och snacksa lite" ler Roxie med händerna fulla av extra-chips, ifall chipsen i skålen tar slut. Jag sätter mig i den riktigt sköna soffan och drar upp mina fötter på soffan, jag hoppas det inte var förbjudet i deras hem för det var det inte hemma hos oss. Men det var nog lugnt, för Roxie gjorde samma sak som jag. "Vad hände egentligen? Jag menar, när du bestämde dig för att komma till mig" fråga Roxie och räckte mig en hand full med chips. Vi tappade några i soffan men det struntade vi i. Jag tog glatt emot chipsen och glufsade i mig dom på en sekund. Med munnen full av chips började jag prata. "Jo alltså jag..." mer hann jag inte säga.

Vi hörde fotsteg i trappan.

Det var första delen av vår berättelse! Tycker du det verkar spännande? Nästa del kommer Wilma skriva och förhoppningsvis inom en vecka! Tack för att ni tagit tid att läsa :)

Ciao!

//Isabella<3<3<3<3<3<3<3 (Fick inte upp min fina bild där det står Isabella så...

*Update: jag (Wilma) la upp bilden eftersom det inte gick för Isabella när hon skulle göra det.