Vad som hänt innan:
Roxie's mobil ringer. Hon visade numret innan hon svarade och varken jag eller Roxie visste vem det var. Hon satte in hörlurarna till mobilen och svarade. Jag fick den andra luren, hon brukar göra så om det var någon hon inte visste vem det var.
"Hej! det är Roxie" säger hon."Hej Roxie, det är Viktor..."
Del 5:
Jag tittar frågande på Roxie. Vem i hela friden var Viktor? Jag hade ingen aning. Roxie's min var inte detsamma som min. Hon hade ett förvånat uttryck i ansiktet och hennes läppar var som ihop-klistrade med tejp och lim, och sedan ännu mera superklister. Jag började fundera. Viktor... var hade jag hört det namnet? Var det min tandläkare? (Nej.) Var det en vän till mig? (Nej.) Vem var det då som gjorde Roxie så stum?
Jag puffar till Roxie med axeln. Säg något till "vem-det-nu-är-som-pratar-i-telefonen" mimar jag med läpparna och höjer ögonbrynen. Roxie reagerar inte alls. Hon blinkar inte ens. Hennes bruna ögon stirrar i tomma intet. "Hallå, Roxie, är du kvar?" hörs Viktors röst igen.
Själv ville jag inte säga något eftersom det var lite som en hemlighet att jag fick lyssna. Men om jag skulle var ärlig höll jag på att börja prata istället för Roxie när hon öppnade munnen.
"Viktor... är det Viktor? Jag menar.. den Viktor?" säger hon. Jag förstår inte ett ord av det hon säger. Det tror jag inte han heller gjorde. Ibland kunde Roxie säga det hon rakt av tänkte och inte förklara vad hon menade. "Tja... jag vet inte vad du menar med det.. Men jag är Viktor, läger-Viktor." Roxie ler stort och förtjust mot mig. Jag hade ingen aning om vem det var, så jag förstod ingenting. Mitt huvud var tomt och jag hade inga idéer kvar på vem det var längre. "Jag behöver din hjälp." säger Viktor som sin sista mening innan han lägger på.
"Vem var det? Roxie, vem var det?" säger jag upphetsad. Nu var jag verkligen nyfiken. I mitt minne hade jag redan börjat med en lista över ledtrådar. Den såg ungefär ut såhär:
1. Det är någon slags Viktor som förmodligen måste vara en människa. Jag kunde inte tänka mig en apa som pratar iallafall. Och absolut inte en apa som fick Roxie att vara stum.
2. Dom måste ha träffats på något läger. Jag menar, varför skulle man annars kalla sig läger-Viktor? Och innan hon träffade mig. Jag hade då inte hört talats om Roxie på ett läger inte. Roxie hatade väl läger?
3. Han behövde hjälp. Ifrån Roxanne. Vad skulle det vara? Roxie är bra på många saker, men det enda jag skulle kunna tänka mig att någon annan skulle behöva få hjälp med....... tja, kanske att smyga hitan och ditan med hennes tippande små tysta tår. (Ja, du hörde rätt. Hon är experten på att smyga omkring. Speciellt i grannens trädgård....)
"Åh, Elsa, säg inte att du redan har tänkt ut en del förslag på vem han kan vara?" säger Roxie och ler snett mot mig. Det var som om hon såg igenom mig. Men bara halvvägs. För jag hade gjort en lista över ledtrådar på vem han kunde vara. Jag viftar avvärjande med handen som ett äsch och sen börjar vi gå mot ytterdörren. Än en gång. Men den här gången smyger vi oss fram till dörren, tar på oss jacka, skor och mössa det snabbaste vi kan (fast med skorna råkar jag såklart snubbla till, rakt mot väggen och en hög smäll hörs). Då skyndar vi oss bara ännu mera innan någon hinner på oss. Som tur är hinner vi ut innan något mer händer.
Jag tittar ner på mina ljusbruna mjuka kängor och upptäcker en sak. Det är en stor mörk fläck på den högra kängan och den är blöt. "Vad har hänt?" frågar Roxie när hon ser vad jag tittar misstroget på. Hon böjer sig ner och tittar uppåt mot mig. "Vågar jag lukta, tror du?" ler hon och skrattar till. Hon stryker håret till sidan och väntar på mitt svar. "Det behövs inte. Men om du verkligen tror att det inte kan vara en farlig frätande syra för såna som Roxisar- så visst!" skrattar jag ner mot henne.
Hennes ögon glittrar i solen och hon böjer sig ner för att lukta. Det såg helt sjukt ut, ärligt talat. Tänk er själva: Två kompisar utomhus. En böjer sig ner för att lukta på en fläck på den andras sko. Dom skrattar och en av dom nämner en frätande-syra-grej. Som sagt, helt sjukt. Jag hoppades innerligt att inte någon kom förbi just nu. Men sån tur har vi förstås aldrig. Inte ens om jag skulle ha ett helt album med färska och gröna fyrklövrar. Nånting måste ni lära er om mig: Jag. Har. Aldrig. Tur.
En gammal dam kom runt hörnet och gick in på gatan vi stod på. Det var där jag hade kommit ifrån när jag flydde hem till Roxie. Men jag sprang naturligtvis, den här tanten gick som en snigel med en käpp och stirrade på oss. Hon hade all tid i världen att stirra- så långsamt gick hon. Tanten hade kort, grått hår med en grå hatt man brukar ha på sommaren. Hon hade en matchande kappa och röda, korta skor utan snören.
"Roxie!" väste jag till och puffade till henne med handen. Okej, kanske en aning för hårt. Roxie knuffades omkull på marken med ett "AJ!" och hamnade på rygg på det hårda gruset. Eftersom hon redan var böjd hade hon inte fallit så hårt, men det måste ändå ha gjort lite ont. "Oj, förlåt, Roxie. Det var bara det att...." Jag kollar upp mot gatan där den gamla tanten gått. Hon kom närmare och höll precis på att gå förbi oss. Hon stirrade hårdare än förut och intensivare med hennes grå ögon. Allt var verkligen grått hos henne. "Dagens ungdomar..." hann jag höra av henne innan hon vände bort blicken och försvann runt nästa hörn.
Jag och Roxie började garva medans jag hjälpte henne upp. "Dagens kommentar" skrattar Roxie och kippar efter luft medans hon stödjer armen om mig. "Absolut!" skrattar jag till svar. Vi stod där i minst 5 minuter och skratta innan jag tystnar. "Roxie... du har glömt berätta om dendär Viktor." Tanken ploppade upp i mitt huvud. Jag hade totalt glömt bort det. Roxie håller fortfarande om mig med ena armen över mina axlar, när hon börjar prata. "Tja.. Viktor... jag blev inte så förvånad när han ringde." Jag höjer ögonbrynen mot henne. "INTE? Du stod som fastklistrad och pratade inte med honom, Roxie. Du var stum!" "Okejokej.." fortsätter Roxie.
"Jag träffade honom på ett läger för ungefär 3 år sedan. Det var hemsk. Ett fotbollsläger som jag trodde skulle vara kul, men ingen ville tydligen passa till mig eller ens prata med mig. Bara en. Viktor. Vi blev bra vänner, han sa att han skulle ringa när lägret var slut. Det gjorde han aldrig. Men jag visste att han skulle göra det en dag. Jag tror att de andra tyckte jag var dålig på fotboll, men han var den enda som litade på min förmåga. Han tyckte jag var bäst." Roxie njuter av minnet. Men inte länge. Hennes mobil plingar till och när hon tar upp den tittar vi båda mot den lysande skärmen, nyfikna.
Hon har fått ett SMS ifrån Viktor med ämnesraden "Hjälp", och sedan kommer en massa text.
SLUT PÅ DEL 5! Förlåt så mycket för att jag skrev så mycket den här delen. Jag kunde inte göra det mindre än så... Sånt händer när jag skriver :) hehe...
Kommentera gärna! Ciao! P.s till Wilma: Kolla din mail om fortsättningen.
Själv ville jag inte säga något eftersom det var lite som en hemlighet att jag fick lyssna. Men om jag skulle var ärlig höll jag på att börja prata istället för Roxie när hon öppnade munnen.
"Viktor... är det Viktor? Jag menar.. den Viktor?" säger hon. Jag förstår inte ett ord av det hon säger. Det tror jag inte han heller gjorde. Ibland kunde Roxie säga det hon rakt av tänkte och inte förklara vad hon menade. "Tja... jag vet inte vad du menar med det.. Men jag är Viktor, läger-Viktor." Roxie ler stort och förtjust mot mig. Jag hade ingen aning om vem det var, så jag förstod ingenting. Mitt huvud var tomt och jag hade inga idéer kvar på vem det var längre. "Jag behöver din hjälp." säger Viktor som sin sista mening innan han lägger på.
"Vem var det? Roxie, vem var det?" säger jag upphetsad. Nu var jag verkligen nyfiken. I mitt minne hade jag redan börjat med en lista över ledtrådar. Den såg ungefär ut såhär:
1. Det är någon slags Viktor som förmodligen måste vara en människa. Jag kunde inte tänka mig en apa som pratar iallafall. Och absolut inte en apa som fick Roxie att vara stum.
2. Dom måste ha träffats på något läger. Jag menar, varför skulle man annars kalla sig läger-Viktor? Och innan hon träffade mig. Jag hade då inte hört talats om Roxie på ett läger inte. Roxie hatade väl läger?
3. Han behövde hjälp. Ifrån Roxanne. Vad skulle det vara? Roxie är bra på många saker, men det enda jag skulle kunna tänka mig att någon annan skulle behöva få hjälp med....... tja, kanske att smyga hitan och ditan med hennes tippande små tysta tår. (Ja, du hörde rätt. Hon är experten på att smyga omkring. Speciellt i grannens trädgård....)
"Åh, Elsa, säg inte att du redan har tänkt ut en del förslag på vem han kan vara?" säger Roxie och ler snett mot mig. Det var som om hon såg igenom mig. Men bara halvvägs. För jag hade gjort en lista över ledtrådar på vem han kunde vara. Jag viftar avvärjande med handen som ett äsch och sen börjar vi gå mot ytterdörren. Än en gång. Men den här gången smyger vi oss fram till dörren, tar på oss jacka, skor och mössa det snabbaste vi kan (fast med skorna råkar jag såklart snubbla till, rakt mot väggen och en hög smäll hörs). Då skyndar vi oss bara ännu mera innan någon hinner på oss. Som tur är hinner vi ut innan något mer händer.
Jag tittar ner på mina ljusbruna mjuka kängor och upptäcker en sak. Det är en stor mörk fläck på den högra kängan och den är blöt. "Vad har hänt?" frågar Roxie när hon ser vad jag tittar misstroget på. Hon böjer sig ner och tittar uppåt mot mig. "Vågar jag lukta, tror du?" ler hon och skrattar till. Hon stryker håret till sidan och väntar på mitt svar. "Det behövs inte. Men om du verkligen tror att det inte kan vara en farlig frätande syra för såna som Roxisar- så visst!" skrattar jag ner mot henne.
Hennes ögon glittrar i solen och hon böjer sig ner för att lukta. Det såg helt sjukt ut, ärligt talat. Tänk er själva: Två kompisar utomhus. En böjer sig ner för att lukta på en fläck på den andras sko. Dom skrattar och en av dom nämner en frätande-syra-grej. Som sagt, helt sjukt. Jag hoppades innerligt att inte någon kom förbi just nu. Men sån tur har vi förstås aldrig. Inte ens om jag skulle ha ett helt album med färska och gröna fyrklövrar. Nånting måste ni lära er om mig: Jag. Har. Aldrig. Tur.
En gammal dam kom runt hörnet och gick in på gatan vi stod på. Det var där jag hade kommit ifrån när jag flydde hem till Roxie. Men jag sprang naturligtvis, den här tanten gick som en snigel med en käpp och stirrade på oss. Hon hade all tid i världen att stirra- så långsamt gick hon. Tanten hade kort, grått hår med en grå hatt man brukar ha på sommaren. Hon hade en matchande kappa och röda, korta skor utan snören.
"Roxie!" väste jag till och puffade till henne med handen. Okej, kanske en aning för hårt. Roxie knuffades omkull på marken med ett "AJ!" och hamnade på rygg på det hårda gruset. Eftersom hon redan var böjd hade hon inte fallit så hårt, men det måste ändå ha gjort lite ont. "Oj, förlåt, Roxie. Det var bara det att...." Jag kollar upp mot gatan där den gamla tanten gått. Hon kom närmare och höll precis på att gå förbi oss. Hon stirrade hårdare än förut och intensivare med hennes grå ögon. Allt var verkligen grått hos henne. "Dagens ungdomar..." hann jag höra av henne innan hon vände bort blicken och försvann runt nästa hörn.
Jag och Roxie började garva medans jag hjälpte henne upp. "Dagens kommentar" skrattar Roxie och kippar efter luft medans hon stödjer armen om mig. "Absolut!" skrattar jag till svar. Vi stod där i minst 5 minuter och skratta innan jag tystnar. "Roxie... du har glömt berätta om dendär Viktor." Tanken ploppade upp i mitt huvud. Jag hade totalt glömt bort det. Roxie håller fortfarande om mig med ena armen över mina axlar, när hon börjar prata. "Tja.. Viktor... jag blev inte så förvånad när han ringde." Jag höjer ögonbrynen mot henne. "INTE? Du stod som fastklistrad och pratade inte med honom, Roxie. Du var stum!" "Okejokej.." fortsätter Roxie.
"Jag träffade honom på ett läger för ungefär 3 år sedan. Det var hemsk. Ett fotbollsläger som jag trodde skulle vara kul, men ingen ville tydligen passa till mig eller ens prata med mig. Bara en. Viktor. Vi blev bra vänner, han sa att han skulle ringa när lägret var slut. Det gjorde han aldrig. Men jag visste att han skulle göra det en dag. Jag tror att de andra tyckte jag var dålig på fotboll, men han var den enda som litade på min förmåga. Han tyckte jag var bäst." Roxie njuter av minnet. Men inte länge. Hennes mobil plingar till och när hon tar upp den tittar vi båda mot den lysande skärmen, nyfikna.
Hon har fått ett SMS ifrån Viktor med ämnesraden "Hjälp", och sedan kommer en massa text.
SLUT PÅ DEL 5! Förlåt så mycket för att jag skrev så mycket den här delen. Jag kunde inte göra det mindre än så... Sånt händer när jag skriver :) hehe...
Kommentera gärna! Ciao! P.s till Wilma: Kolla din mail om fortsättningen.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar
Du är väldigt välkommen att kommentera på våran blogg :)
Men du ska veta att era kommentarer kontrolleras först innan den publiceras.