Berättelsen del 9

whatupppp! Isabella som skriver. Nu är vi uppe i hela 9 delar!!! Det är inte klokt hur fort det går framåt i denhär berättelsen, jag hoppas ni inte tycker det går för fort? Hehe :)
Som vanligt ger jag er en liten tillbakablick, även för er som har bra minne.

Vad som hänt:

"Hej det är Linnéa"
"Hej Linnéa, det är Elsa. Jag undrar om du skulle kunna ställa upp på en sak? En kompis till oss vill ha en match, mest för att det är kul, och han vill att vi skulle ta med några till matchen" jag ljög lite för att om jag sa som det var så skulle hon nog inte vilja vara med.

Del 9:

Jag håller tummarna hårt och tittar mot Roxanne, hon gör likadant och vi hoppas på ett ja. Det är tyst i luren och efter några ytterligare sekunder börjar jag undra om hon lagt på. "Linnéa, är du kvar?" säger jag sammanbitet i hopp om ett svar. Varför svarade hon inte? Hade hon lagt på? Jag förstod verkligen INGENTING (alltså antagligen lika mycket som ni fattar just nu, Juste, INGENTING). Roxie sneglar mot mig med rynkad panna och höjda ögonbryn. Hon fattade inte heller någonting. INGEN VERKADE FATTA NÅGONTING. Jag började bli förvirrad. "LINNÉA ÄR DU DÄR?!" skriker jag av frustration. Inget svar. Ingenting.

Mobilen piper till 3 gånger och sen kommer ett slags mekaniskt röst-meddelande;

"Mottagaren du sökte ger inget svar på signalerna , var vänlig att ring upp om en stund igen." Jag slänger argt mobilen till Roxie. "Vad hände? La hon på? Sa hon nej?" frågade Roxie, alla frågor på en gång. Hon tog varsamt upp mobilen och la den på byrån- jämfört med mig som bara slängde undan den som hastigast. "Tja.. ingenting." svarar jag. Det var svaret på alla Roxie's frågor: Vad hände: Typ ingenting. La hon på, sa hon nej: inget av dom.. signalerna gick inte fram.

"Äsch!" säger Roxie och gör en avböjande gest med handen. "Vi provar igen i morgon. Jag är trött.. det har varit en lång dag" fortsätter hon och gäspar stort. Jag får en plötslig idé. Jag hoppar ur sängen och tar några steg bort, sen springer jag mot sängen igen och hoppar i ett stort skutt. Jag landar plattask på magen och Roxie hoppar minst tusen meter upp i luften eftersom hon också ligger i sängen. "Vad gör du, galning!?" skrattar Roxie när hon landar på sängen. Det var egentligen ett under att hon inte slagit i taket... Okej, jag kanske överdrev lite men hon hoppade åtminstone en liten bit upp ifrån sängen.

Jag fixar till mitt blonda hår som kommit huller-om-buller och skrattar jag med. "Försökte få dig pigg" får jag fram mellan skrattattacken. Roxie hade fått sig en liten flygtur tack vare mig. Jag skrattar ännu mer vid tanken. Vi kanske skrattade lite väl mycket. Och lite väl högt...

Dörren till Roxie's rum öppnas och in kommer Joe. Hans svarta hår- identiskt med Roxanne's- är spretat åt alla håll och han tittar trött på oss 2. Från Roxie till mig. Mig och Roxie. Roxie, mig. Mig, Roxie. Vi fortsätter skratta. Tillslut blir han galen och öppnar munnen "Kan ni stänga era munnar i typ 5 sekunder är ni superdupergulliga?" säger han och stirrar irriterat mot oss. Det skrattretande bubblandet i mig får inget stopp och jag bara fortsätter, även om jag inte har något speciellt att skratta åt längre. 

Joe börjar gå emot mig som om han tänkte knivhugga mig eller något. Jag kunde inte riktigt avgöra hans ansiktsuttryck- för nu såg det både argt och glatt ut på samma gång. När han bara är någon meter ifrån sängen snubblar han på min svarta adidas-väska som låg i vägen och ramlar framstupa. Hans ögon spärras upp, men som tur är lyckas han ta emot golvet med händerna innan han slår i. Bubblorna i mig verkar ha blivit flera än någonsin och jag börjar skratta igen. När jag kollar mot Roxie ser jag att hon håller om sin mage medans hon gapskrattar, hon har nog ganska ont. 

Han reser sig långsamt upp och tittar frågande på oss medans vi skrattar mer än någonsin. "Ni två behöver gå och lägga er eller nåt, herregud vad roligt.. not" säger han och stryker genom håret med sin ena hand. Han har blå slapp-mjukisbyxor och en stor T-Shirt med....öh ja... en rosa banan på..? Ovanför bananen stod det med blå trycktext: A yellow banana is nothing (översättning: en gul banan är ingenting). Och nedanför bananen stod det: But a pink one is supernatural (översättning: Men en rosa sådan är övernaturlig". Jag förstod inte riktigt var dom ville komma med texten, men någonting i stil med att en gul banan är ingenting medans en rosa banan är rena rama motsatsen. Varför pratar jag ens om bananer..?

"Ni hade planerat alltihop, ellerhur? Ni sätter väskan mitt på golvet, ni pratar det högaste ni kan för att jag ska komma och sen lockar ni bara mig till er för att ni inte vill sluta skratta. Inte ens jag är så..." Han blir avbruten av Roxie. "Smart?" säger hon och ler brett. "Jag ska ta reda på ett och annat.... vad det är ni vill mig egentligen.." säger Joe misstänktsamt och vänder sig om för att gå ut. "Hur då, Mr. jag-ska-leka-dektektiv?" frågar jag innan han hinner ut. Nu sitter jag och Roxie tätt ihop med ryggarna mot kuddarna i sängen och spänner öronen för ett bra svar ifrån Joe. Utanför det stora fönstret i Roxie's sovrum lyser månen starkt och himlen är jätte mörkblå. Det måste vara sent, eftersom jag t.o.m kunde skymta en stjärna där uppe. 

Tankarna skingras när Joe ger sitt svar. " Innan ni två ska sova och jag ska fortsätta med det jag höll på med.... så ska vi få reda på ett och annat i 'Sanning eller Konsekvens'" flinar han och tar fram en penna och en bok som pennan kan snurra på och lägger det på sängen. 

"Vem börjar?"

Slut på del 9! :D

Vad tyckte ni om del nio? Gick det för långsamt? För lite detaljer? Spännande slut? Kommentera jättegärna!

Vi ses! Ciao!