Ett skepp kommer lastat med Hamburgare!

Whatup Bloglovers! Okejokej, nu vet inte jag riktigt om ni är bloggälskare men jag skrev så ändå ;) Idag har jag (som ni kanske listat ut genom titeln) ätit 2 stora och mättande hamburgare hemma hos min mormor. Dom var SÅ stora. Och SÅ goda. Och SÅ mättande. 


+ (plus) att vi fick efterrätt! Helt otroligt så proppfull jag var när jag skulle hem... Haha. Aja. Annars har jag varit hemma och chillat och... JUSTE! 


Ni kan inte gissa vad..! Mamma har just bokat två biljetter till.....

JAPP! 


Michael Jackson - The immortal world tour i Globen den 2-3 November! :D




Jag och mamma ska dit den 3 November- det ska bli superspännande! För som ni kanske vet (eller inte) så är jag ett stort fan till Michael Jackson <3


Jag tänkte tipsa er om att ifall ni tycker om våran musik på bloggen- och vill slippa leta efter inläggen där vi hade just den där låten du kanske tyckte om- så har Wilma skapat en sida på bloggen som heter "Musik på bloggen". Det är bara att klicka där (Högst upp till höger under rubriken Sidor) och så har vi samlat all musik vi har på bloggen där i bokstavsordning! :) Bra va? Så passa på att lyssna på en låt eller två! (*Wilma flikar in: All musik är inte fixad med länkar där men jag ska försöka göra det när jag kommer tillbaka till skolan.)Om ni vill får ni också såklart tipsa oss om musik! Kommentera eller skicka in till isabella.norman@hotmail.com


Jag sätter ut en rolig låt (Cotton Eye Joe) som ni säkert hört förut- försök häng med i låten!
Och såklart La Ketchup sången- som man inte kan få nog av! haha x) Gammal men rolig.

Ha en bra kväll! 

Vi ses! Ciao!

Berättelsen del 17

Whatup people! Idag äre Måndag & det betyder... att jag ska skriva berättelsens fortsättning! :D Ha de gött!

Vad som hänt innan:

Ur Agnes brev: För att veta vart jag har gömt den måste ni veta mitt lånekortsnummer: 19590534234765. Addera ihop alla talen två och två, sen adderar du med de högsta talet. Vad blev det? Det är bara att leta på nu när du vet VART du ska leta. Hälsningar Agnes.


"Jag antar att vi kan gå till bibblan imorrn?" säger Roxie medans jag försökte lista ut vad det skulle bli summan av kardemumma. 

Del 17:

Det är kallt i rummet. Jag sitter i min enkelsäng med rosa överkast och röda rosor. I det lilla rummet jag hade låg kläder utslängda på trägolvet. Min svarta byrå rakt fram när man kommer innanför dörren står vidöppen. Sängen jag satt på låg i hörnet med fönstret precis ovanför. Mina röda väggar var iskalla och elementet fungerade inte. Jag slängde mig in i kuddarna jag lyckades hitta i huset och satte mig ner där på kuddtornet. Förgäves hade jag skruvat fram och tillbaka på elementet utan något resultat. Min brorsa hade gett mig den perfekta avslutningen på dagen......eller inte. Han hade öppnat mitt fönster och stängt dörren så att det blivit iskallt i mitt rum. Tack för den överraskningen, Liam. Och så suckar jag tungt.

Klockan var runt 18 på kvällen och i mina händer hade jag:

Brevet från Agnes i den ena handen, med koden och det där.

I den andra hade jag mobilen i högsta hugg- och nu den NYA mobilen. Med blått fodral. Jag älskade den. Jag pratade med Roxie i mobilen eftersom hon var tvungen att vara hemma och laga mat. Men istället la hon över uppgiften på Joe när hon kom hem. Utan att hennes mamma visste om det. Hon sa att det gällde en nödsituation till Joe och att han ändå var skyldig henne en tjänst. Och det var han också.

Som ni kanske minns: Mitt lilla uppdrag med att skvätta en liter saft på Joe? Det gick ju bra. Då kanske ni tänker; jamen, då är ju JAG skyldig honom en chans. Men icke sa Nicke.

Frågan var: VAD GJORDE HAN UNDER ROXIE'S SÄNG? Och det är där han är skyldig henne en tjänst. Han hade lovat henne innan denna händelse att aldrig busa med henne igen. Men det gjorde han. Joe la sig under sängen för att peta på madrassen så att vi skulle bli skraja som två små råttor mot en stor orm. Han lyckades tydligen inte så istället somnade han under sängen. Vilket pucko, rent utsagt. Och det var just därför han var skyldig henne en tjänst. Som att stå i köket och laga "semesterpaj" som vi kallade det. 

Roxie skrattar till i luren. 

"Han säger att han är 'The Master Chef In America' , men han ser snarare ut som mattant i TV." säger hon och jag kan höra att hon fnissar till ännu en gång. Jag ger ett kort skratt till svar. Jag kunde inte tänka mig Joe stå där i deras kök med ett förkläde och laga paj. Det var bara inte han. Och inte Liam heller för den delen. Jag hör i bakgrunden i mobilen när Joe hojtar till Roxanne; "Jag hör vad du säger, Rox! Jag kan slå vad om att jag lagar bättre paj än en mattant som du!" Roxie stönar till och får ut ett "Pff, knappast." Sen hör jag hur hon går längre ifrån Joe- kanske för att han inte ska höra vad vi två pratar om. Jag tittar ner på brevet i min ena hand. Juste! Det mystiska brevet fick vi inte glömma. Jag tyckte det här var som ett roligt äventyr som bara börjat samtidigt som det var lite läskigt att just VI fått brevet. Roxie och jag. Jag och Roxie.

Roxie börjar prata igen. "Egentligen borde jag ta kort på honom och skicka till mamma och pappa". Jag ler inombords. Roxie's mamma och pappa var på restaurang tillsammans- faktiskt på min pappas restaurang. De skulle ha en romantisk kväll... tydligen. "Ja, varför inte?" svarar jag Roxie. Men jag vet att hon aldrig skulle göra något sånt. Om inte jag övertalade henne förstås. Men det hade jag inte tid med, tyvärr. Det skulle varit roligt annars. Tänk, Thomas & Blenda Kinder (så heter hennes föräldrar), på romantisk middag, ska precis säga något fint till varandra, när PLONG! Ett SMS ifrån Roxie med en bild på Joe med rosa förkläde och sånt där man brukar ha i håret när man lagar mat. Det skulle allt vara roligt. Tanken får mig att brista ut i skratt.

"Men Elsa, vad är det du skrattar åt?" frågar Roxie mitt i mitt anfall. Jag gör en avböjande gest som säger äsch, fastän hon inte kan se det. "Nejnej inget. Men åter till brevet, vi glömmer ju det viktigaste!" får jag ur mig. Jag ställer mig upp och går fram till fönstret vid min säng. Jag smäller igen det och går tillbaka och sjunker ner bland kuddarna. Jag har ett svart linne med pyamasbyxorna på. Jag reser mig igen för att plocka upp alla kläder i en hög och pressa in i garderoben, innan jag stänger den med ännu en smäll och pustar ut. Inte för sen då svarar Roxie. "A juste. Vad var de det stod? Att vi skulle räkna lite matte?" säger hon. Jag kliar mig i pannan och tittar ner på brevet som jag nu lagt på golvet. Jag läser igenom det ännu en snabb gång:

För att hitta min dagbok måste ni veta det här: Boken finns emellan två bokhyllor på biblioteket. Det är ett hemligt fack som bara jag vet var den är. Men nu ska ni försöka lista ut vart den är för att hjälpa mig ut var jag är nu. För att veta vart jag har gömt den måste ni veta mitt lånekortsnummer: 19590534234765. Addera ihop alla talen två och två, sen adderar du med de högsta talet. Vad blev det? Det är bara att leta på nu när du vet VART du ska leta. Hälsningar Agnes.

Men varför...? Jag kunde ändå inte fatta. Varför ville den här konstiga Agnes att vi skulle lista ut något när hon kunde ge svaret direkt? Då skulle hon kunna få hjälp snabbare..? Varför krångla till det? Jag hade inget svar på frågan, och jag var säker på att Roxie inte heller hade det, därför frågade jag henne inte heller. Kanske, men bara kanske, var det så att det här bara var en bluff? Kanske hade Joe eller Liam eller kanske t.o.m Viktor skrivit lappar och låtsas heta Agnes som behöver hjälp. Varför hade jag inte tänkt på det här tidigare? Hur kunde vi veta att det här var sanning? Att det här inte bara var ännu mer bus som inte ens jag och Roxie skulle hitta på? Jag grubblar och tänker så det knakar. Så mycket att jag inte ens märker att Roxie SKRIKER i luren. 

"ELSA, FÖR SJUTTON GUBBAR, SVARA MIG!!" Jag rycker till och tittar mig förvånat omkring. "Åh, förlåt Roxie. Jag tänkte bara på en sak. Men det var väl inget antar jag. Eller jo förresten, en väldigt viktig sak. Men alltså du kanske tycker jag bara är knäpp men alltså..." Roxie avbryter mig. "Kom till saken kära du.." säger hon lite småironiskt. Jag drar in luft i lungorna och fortsätter. "Jo. Det jag tänkte säga.. tänk om, alltså man vet ju inte vad folk kan hitta på... Alltså jag vet inte, men det kan ju kanske, alltså bara kanske vara så att..." Hon avbryter mig igen. "Elsa nu grubblar du för mycket igen. Säg inte precis ALLT du tänker, säg bara grunden till allt det där." Roxie var alltid klok på vad hon sa. Som jag inte var lika bra på precis. Tredje gången gillt. "En bluff. Allt kanske är en bluff ifrån... vem vet jag? Hur ska vi kunna veta att det här inte är en bluff?" Jag känner mig riktigt smart. Som en riktig spion..... eller detektiv eller kanske agent.... eller varför inte polis? Kommissarie? Kanske t.o.m Elsa-Einstein. Jag får inte känna mig så smart särskilt länge- Roxie kommer med något smartare. "Man kan väl kolla på handsstilen? Det var ju handskrivet, ellerhur? Varför inte gå runt och kolla på våra brorsors och typ... Viktors handstilar?" 

Jag nickar långsamt. Hon har en poäng där. Okejokej, ni har rätt. Inte bara en poäng. Typ 1 miljon poäng! Sluta tänka på poäng Elsa... det här är ingen tävling! Jag biter mig i läppen. TA DIG SAMMAN. Jag öppnar munnen. "Ja, jag har en idé. Vi kan gå runt till våra misstänkta.. en och en. Och så ska dom få skriva ordet Agnes. Vad tycker du?" Nu sitter jag i Elsa-Einstein sitsen igen. Mer professionella ord fick man leta efter. Jag fingrar långsamt på brevet och tittar intensivt på handstilen. Den var lite sneställd och med lite flygande text. Det var skrivet med en rosa-lila bläckpenna, och man kunde se att personen haft bråttom när han/hon skrev det. 
"Vilka är misstänkta då, herr kommissarie?" säger Roxanne med mörk stämma.

"Kalla mig Elsa-Einstein" säger jag och ler stort. "Du är assistent Gummibanan".

Slut på del 17! Vad tyckte ni? Ni VET att jag vill ha era åsikter, så tveka inte! Kommentera direkt genom att klicka på "(här står någon siffra) kommentarer". Tack!

Vi ses! Ciao!

Ellen Degeneres Show

Hej Allihopa! Här kommer lite videosar från Ellen degeneres show. Om ni inte inte vet vad det är för något är det en talkshow där programledaren (Ellen) gör något konstigt/knasigt/roligt med gästerna. Här kommer en duett med Taylor Swift och Zac Efron, "orginalsoundet" är ifrån Pumps Up Kicks av Foster The People. Sen byter dom texten så att den ska passa Ellen och dom själva:

Det hära klippet å andra sidan handlar om något helt annat, nämligen Twilight!

Taylor Och Zac dansar ganska så roligt! Kolla in!

Lilla Melodifestivalen + Junior Eurovision Song Contest 2005

Hej! Nu tänkte jag lägga ut några bra låtar (enligt mig) från Lilla Melodifestivalen och Junior Eurovision Song Contest 2005.

Det här är Gränslös Kärlek med M+. Lite kul att veta att båda tjejerna heter Maria. M+ gick vidare till JESC 2005. Fast dom kom inte i närheten av förstaplatsen :(


Den här är från Lilla Mellon.


Den här låten är från Norge och heter Sommer Og Skolefri. Artisten heter Malin!


Och här kommer snabbreprisen från JESC eftersom annars skulle inlägget bli ALLDELES för långt. Men jag kan berätta att jag gillar nian mer än dom andra :)




Och det här kommer kanske vara det ända inlägg ni får innan sportlovet, men vi får se om jag hittar något att blogga om i alla fall. Det finns ändå datorer på biblioteket dit vi ska.

Berättelsen del 16

Tjaba Tjena Hallå! Nu är vi uppe i den 16:onde delen av berättelsen :O Mycker va? :) 

Men i alla fall så  kommer det en LITEN tillbakablick:

Då hör jag ett stenkast på fönstret som låg på andra väggen mitt emot. Jag tippar ditt fort, fort, fort. När jag drar undan gardinen......... så står han där. Viktor, med samma kläder som igår. Han håller en näve med grus, och bakom honom ligger skog.

Roxie hade visst berättat för honom mer information om mig än vad jag trodde.

Här bor Viktor.

DEL 16:

Jag gick fort ner för trappan och sprang mot ytterdörren. Jag öppnade den och gick emot baksidan där Viktor skulle stå, hoppades jag. Och det gjorde han. 

"Hej Elsa!" säger han när jag närmade mig.  
"Hej Viktor!" säger jag "Vad va det för musikuppgift som du behövde hjälp med?"
"Det var bara en låt som vi ska sjunga Moves Like Jagger med Maroon 5"
"Ok Viktor, behöver du hjälp eller inte?"
"Jag behöver den, även fast jag vill kunna göra det själv." 
"Okej, så hur ska vi göra om jag ska hjälpa dig med musiken?"
"Jag tycker du kan komma hem till mig."
" Vart bodde du nu igen?"
"Jag bor väldigt nära dig. Jag bor på samma gata fast om du går vänster när du kommer ut på uppfarten. Sen går du fem hus och den till höger är mitt. Okej, inte mitt men jag bor där åtminstone."


Mamma! Jag är hos Viktor. Han bor på samma gata som oss. Jag har mobilen med mig.//Elsa.
Jag skrev lappen och satte den på kylskåpet. Det va så vi gjorde här om vi skulle meddela om vart vi har tagit vägen. Mamma är inte hemma för hon skulle gå och fika hos en av sina kompisar. Det är bara Liam kvar hemma. 
"Liam, jag går ut nu! Jag låser, Hejdå!" ropar jag till Liam som sitter på sitt rum med dörren stängd. "Okej, Ha det så bra!" ropar han tillbaka.


"Wow det va ett fint hus!" Viktors hus (eller ja hans föräldrars) är ljusgrönt med väldigt fina fönsterkarmar. Deras trädgård hade många träd som har tappat sina löv. 
"Vad är det för träd?"
"Det är äppelträd. Jätte goda att äta på hösten när dom är mogna."
Hans hus var också en-våningshus som alla andra i området Änglasjö. I området ingår  våran mataffär , lekparken, kvarteret som jag, Roxie och Viktor bor i och den "nya" och den "gamla" skolan. Men tro inte att det bara är vi som bor där utan också mina grannar, många av dom är dock gamla men ganska trevliga. 


"Okej,då börjar vi med att lyssna på låten först. Sen kan du sjunga med i låten. ok?"
"Okej!"
Viktor satte på låten på Youtube. Själv gillar jag andra artister som Selena Gomez och Lady Antebellum (det var jag som valde våran låt i skolan, Roxie hade inget emot det). Efter det att låten var slut tog han upp textpappret och satte på låten igen. Vi höll på att öva på låten i en sådär en och en halv timme med den tills han kände sig väldigt nöjd. 


"Vi ses!" säger Viktor när vi står vid hans dörr och jag ska gå hem.
"Jo, innan jag går kanske vi skulle kunna bestämma tid för nästa träning?"
"Matchen är i alla fall om två veckor på lördag. Men vi skulle kunna ta på tisdag?"
"Det skulle nog gå bra, ska bara messa och fråga Roxie" jag tog upp min mobil och skrev "Hej R! Går det med fotb-träning på tis? Kram E". Efter en liten stund kom det ett pling och svaret blev "OK!". 
"Ja, det går och då syns vi på tisdag"


När jag nästan va vid grinden kom Roxie emot mig. 
"Elsa, du vet de dära brevet? Det fanns mer i det. Det låg ett kodat meddelande som jag tror är ganska enkelt att knäcka. Jag har till och med med mig brevet!" säger hon uppspelt.
"Okej, visa mig!"


För att hitta min dagbok måste ni veta det här: Boken finns emellan två bokhyllor på biblioteket.Det är en hemligt fack som bara jag vet var den är. Men nu ska ni försöka lista ut vart den är för att hjälpa mig ut var jag är nu. För att veta vart jag har gömt den måste ni veta mitt lånekortsnummer: 19590534234765. Addera ihop alla talen två och två, sen adderar du med de högsta talet. Vad blev det? det är bara att leta på nu när du vet VART du ska leta. Hälsningar Agnes.


"Jag antar att vi kan gå till bibblan imorrn?" säger Roxie medans jag försökte lista ut vad det skulle bli summan av kardemumma. 


SLUT PÅ DEL 16! 
Vad tyckte du om del 16? Kommentera gärna!!!! :) 

Bilder

Det var skymning utomhus och jättecoola färger ute så jag passande på att fota. Men det blev dock inte riktigt de färger som det är i verkligheten.

Min väldigt fina klocka, men tyvärr kan det vara svårt att se vad den visar för tid.

"Kvarnen" 

Ooops! Jag glömde vända på den! Men jag fotade den för jag gillade bilderna. 

En av de fåtal gånger som man inte får Robert Pattinson som resultat på spelet.  Spelet heter Kändis-dejt eller nåt sånt.

Ibland blir det stökigt i mitt rum. Denna gång då jag ska få det finare i mina lådor (som för nuvarande inte ser så bra ut)

Alla bilder som är i detta inlägg är det jag som har fotat, om ni tar något bild så ange bloggen som källa!

Veckans Quiz: Vecka 8

Whatup! Nu kommer denna veckas quiz som handlar om..... NÖJESPARKER! (alltså som djurparker och tivolin, där man kan ha nöje liksom.) Hoppas ni tycker om det! Lycka till! ;)

Young Folks

Tjena! Wilma som skriver. Jag tänkte lägga ut den här låten som heter Young Folks av Peter, Bjorn & John. Jag hoppas ni lyssnar på den och att ni gillar den! :)



Och här kommer texten för er som är nyfikna på det:

If I told you things I did before, told you how I used to be
Would you go along with someone like me
If you knew my story word for word, had all of my history
Would you go along with someone like me

I did before and had my share, it didn't lead nowhere
I would go along with someone like you
It doesn't matter what you did, who you were hanging with
We could stick around and see this night through

And we don't care about the young folks
Talking 'bout the young style
And we don't care about the old folks
Talking 'bout the old style too

And we don't care about our own faults
Talking 'bout our own style
All we care about is talking
Talking only me and you

Usually when things has gone this far, people tend to disappear
No one will surprise me unless you do
I can tell there's something goin' on, hours seems to disappear
Everyone is leaving, I'm still with you

It doesn't matter what we do, where we are going to
We can stick around and see this night through

And we don't care about the young folks
Talking 'bout the young style
And we don't care about the old folks
Talking 'bout the old style too

And we don't care about our own faults
Talking 'bout our own style
All we care about is talking
Talking only me and you

And we don't care about the young folks
Talking 'bout the young style
And we don't care about the old folks
Talking 'bout the old style too

And we don't care about their own faults
Talking 'bout our own style
All we care about is talking
Talking only me and you
Talking only me and you

Talking only me and you
Talking only me and you

Berättelsen del 15

Whatup! Gissa vem som skriver?


That's right! Isabella skiver! :P
Nu ska jag skriva del... 15!? Gud så långt vi kommit! Tycker ni inte? Jag hoppas det inte går för fort. Men glöm inte- ni kan alltid LYSSNA på berättelsen ifall ni inte orkar läsa eller inte har tid att sitta och läsa. Då går ni in under "Ljudberättelse" istället. Men där brukar vi lägga ut delarna lite senare än texterna.. så ni får kanske vänta lite för just den HÄR delen (beror på när ni läser detta.). Okej, nu ska jag sluta babbla och börja på del 15. Enjoy!

Vad som hänt innan:

Jag öppnade sms:et. Det står:

Hej E! Jag fick tag i ditt nummer av Roxie, hon sa att jag skulle säga det till dig i början av messet. Jag undrar om du skulle vilja hjälpa mig med musiken. Jag är urkass på det och R sa att du var bra på det. Snälla? messa tillbaks med svar. Kramar V.

Del 15:

Min första tanke var: Klarade han inte av någonting över huvudtaget den där killen? Han gick på fotboll, men var tydligen rätt så kass på det. Och nu ska han ha ännu mera hjälp med.... tja.. musiken? Själv var jag inte alls bra på det. Jag menar... att sjunga tyckte jag var roligt, och kanske, och bara ett liitet kanske var jag bra på att sjunga också. Men över huvudtaget musik; dans, instrument, toner.... det var jag inte alls bra på. Jag visste ingenting om sånt. Jag var mer intresserad av sport och fotboll. Så jag tvekade ett tag och fingrade på mobilen (p.s: min mobil hade jag ju glömt hos Roxie- men hade min andra, gamla mobil hemma). Okej, den var inte så gammal. Det var bara min nya mobil som var ovanligt ny. Den nya var hos Roxie, jag köpte den i torsdags med pappa- då jag blivit helt kär i mobilen. Anledningen var att min "gamla" var otroligt seg och mikrofonen+högtalaren fungerade inte alls i den, alltså kunde jag varken höra eller prata i den.

Men jag behöll den, det gjorde jag. Det var min bästa mobil jag hade haft då hittills, silverkanter och snövit färg. Fungerade perfekt i......  Jag tänkte efter en stund. Ett och ett halvt år. Men sen blev jag helt såld på den nya i skyltfönstret. Det var i torsdags när jag och pappa gått på stan. Det var som om den ville precis att jag skulle stanna upp och kolla på den. Jag och pappa gick ute i kylan, han frågade om och om igen om jag verkligen var säker på att jag skulle ha en ny mobil. Han hade precis tagit ut sin lön- som var bättre än någonsin- tack vare att restaurangen gick så bra! "Men Elsa, ska du verkligen inte behålla din gamla? Det är ju den bästa du någonsin har haft, säger du ju" säger pappa tveksamt till mig när vi går där på Storgatan i centrum (stan). Glada färger lyser i skyltfönstren när vi passerar- man känner känslan av riktig höst. Gatustenarna under oss är lösa varenda en. Att kommunen inte gör något åt det? Jag hade sett så många snubblat där i mina år (låt det inte låta som om jag är gamling nu bara.)

Först var det lilla Bertil på dagis. Han gick i samma dagisgrupp som mig och vi var på väg till godisaffären där alla småbarn skulle få välja en godisbit var. Det var regnigt och Bertil var besatt av godis och började springa på stan ifrån gruppen för att hinna först, precis när han kommit några meter snubblar han på de lösa gatustenarna och ramlar plask in i en lerig pöl. Sen dess hatade han godis. 

Sen var det gamla Bettan, en tant som jobbade i stans äldsta klädbutik. Hon var på väg till sitt jobb med käppen i högsta hugg när den hamnade mellan två lösa gatustenar. Hon föll framåtstupa och fick åka till sjukhus. Hon blev för svårt skadad att någon annan fick ta över butiken, men nu är den inte alls lika känd som förut. 

Fast varför pratar jag ens om det här? Nu skulle jag ju berätta om min nya mobil. Jag måste ursäkta för att jag glider från ämnet jämt. Elsa, skärp dig! Öh...... jag har inget skärp ser du väl? Haha jättekul. Elsa! Allvar! Jag bråkade jämt med mig själv. Men nu måste jag sluta. Jag kunde bara inte kontrollera det. Tillbaka till de lösa gatustenarna och pappa.

------------------------------------------------Tillbaka-spolning---------------------------------------------

Plupp. Plopp. Plapp. Plipp. Det droppade på min kind någonstans uppifrån. "Regnar det?" frågar jag och tittar uppåt. Jag står precis under en takränna på en lång byggnad med massor av affärer i. Byggnaden är av tegel, men märktes knappt eftersom det fanns så mycket fönster och skyltfönster. Pappa kliar sig i sitt tunna, superkortklippta hår. Sen drar han ner handen över ansiktet och kliar sig i sitt korta stubb också han har. Han hade ett smalt och snällt ansikte med ljusblåa ögon- precis som mig. "Du ställde dig bara på ett litet oturligt ställe." ler pappa och drar mig in i byggnaden. Det är dubbeldörrar som automatiskt glider undan när vi står nära. Jag stryker bort mitt hår bakåt och stryker sedan med handen på min kind för att få bort vattnet. 

Då ser jag det. På golvet. Stenkakel-golv. Grått mönster på golvet. Wow. (Nu undrar ni väl vad det var för något wowigt med golvet?) Låt mig förklara. Det var på golvet jag såg det. EN 1000-LAPP! Någon hade tappat den och jag fick en adrenalinkick när jag fick syn på den. Precis under ett skyltfönster. Här inne var det varmt och jag började svettas. Pappa drar av sig sin svarta tjockjacka och verkar inte fatta alls vad jag fått syn på. "Man ska inte stirra på dyra föremål inne i affären, det vet du väl? Folk tror ju att du ska sno den" viskar pappa i mitt öra. Han tror att jag stirrar på något blått innanför skyltfönstret. "Nej pappa, kolla här!" småskrattar jag och går fram och tar tag i 1000-lappen med ett svep. Sen visar jag upp den för pappa. Hans min byttes från spänd till chockat.

"SICKEN TURTJEJ JAG HAR!" säger han gapande men byter sen ansiktsuttryck till glatt. Jag nickar och ler stort mot honom. "Jag trodde du ville ha den där jättedyra mobilen i fönstret." säger pappa och nickar mot skyltfönstret. Jag vänder mig om och där. Där är den. Min nya mobil. Med ljusblått fodral, en riktig touch-mobil med allt och lite till. Den var dyr, men med 1000-lappen jag hittat så gjorde det inte så mycket längre. Den dagen var jag överlycklig. Och tänk, det var bara 3 dagar sedan.

---------------------------------------------Tillbaka till verkligheten----------------------------------------

Jag vaknar till av ett vibrerande SMS igen. Jag tittar på den lysande skärmen. Ett till SMS ifrån Viktor. Jag som inte ens hade hunnit svara på hans första. Jag undrar hur länge jag stått här egentligen. Jag kollar på mobilens klocka i det högra hörnet. 16:01!? Har jag alltså stått här i en timme? Jag blir chockad. Jag är helt otrolig. När jag rör på handen känner jag hur det knakar till i handleden. Autch. Åter till SMS:et ifrån Viktor:

Hej igen, sega råtta. Du svarar inte så jag antar att du inte har mobilen på eller nåt. Du kan strunta i att hjälpa mig, det fixade jag själv ändå. Men tack ändå, antar jag. Fick förresten nyss besked om när matchen ska vara och så. Ring mig istället, orkar inte skriva ner allt. 

/ V.

Den här gången tvekar eller tänker jag inte när jag skriver tillbaka. Det går snabbt.

Men hallå, det här är den gamla mobilen som inte klarar av att fungera med högtalaren och mikrofonen. Jag kommer inte höra dig och du kommer inte höra mig. Du får höra av dig till Roxie istället. Och varsågod för ingenting!

Det tar bara någon sekund innan jag får ett svar tillbaka. Var det här någon slags den-som-skriver-fortast-SMS-tävling? Det kändes så. Jag öppnar SMS:et. 

Gör inget. Kolla ut genom fönstret. / V.

Vad menade han med det? Skulle han stå utanför mitt fönster? Knappast. Han visste inte vart jag bodde, och hur kunde han veta att jag var hemma isåfall? Men det skadar ju inte att kolla. Jag var ju tvungen ändå, om man är nyfiken kan man inte låta bli. Jag tippar fram på tå med mina jeans på, till det närmaste fönstret med gardin, och drar undan det försiktigt. När jag tittar ut ser jag inget märkvärdigt. Haha, kul skämt Viktor. Ingenting där. Då hör jag ett stenkast på fönstret som låg på andra väggen mitt emot. Jag tippar ditt fort, fort, fort. När jag drar undan gardinen......... så står han där. Viktor, med samma kläder som igår. Han håller en näve med grus, och bakom honom ligger skog.

Roxie hade visst berättat för honom mer information om mig än vad jag trodde.

Slut på del 15!

Några frågor? Något fel någonstans? Något extra kul?

Kommentera så att jag typ bara vill dö, är ni snälla :)

Vi ses! Ciao!

Veckans Quiz: Vecka 7

Hi everyone!
Nu har vi gjort quizet för vecka 7, även om den kommer ganska sent, sorry :( Men vi hoppas ni kommer gilla det i alla fall :)
LYCKA TILL!

Gåta från KP nr 15 2006

Vem stal kärleksboken?

Den magiska kärleksboken som Filippa letar efter på biblioteket har blivit stulen. Vem är tjuven med det förfalskade lånekortsnumret?

Filippa Smyglund slängde upp porten och sög lungorna fulla med krispig höstluft. 

-Men hallå! ropar lillebror Felix från balkongen ovanför. Vart ska du?

-Ehh... biblioteket. Måste kolla några grejer till mitt skolarbete.

Vilket bara delvis sant. Hon skulle till biblioteket, men inte för skolans utan för kärlekens skull. Just det, Filippa var upp över hårfästet förälskad i Zack. Den söta basisten i hennes band.

En riktig kärleksbok

Vid utlåningsdisken satt två sysslolösa bibliotekarier. Göran och Gunilla, läste hon på deras namnskyltar. Filippa harklar sig:

-Jo jag är ute efter en bok som jag fått tips om på nätet. Den heter ”999 sätt att...”

Hon blev avbruten av Gunilla som skrattade till.

-”999 sätt att få tur i kärlek”! Du är inte ensam om att fråga efter den. En fantastisk bok! Underbar!

-En gammal klassiker, fortsatte Göran. Skriven av den legendariska Valentin Amoréus.

-Ja... det stämmer, sa Filippa. Var kan jag hitta den?

Nu skrattade båda två och började tala i munnen på varandra.

Göran: Inte här i alla fall

Gunilla: Den är omöjlig att få tag i. Den sägs att den som har boken i sin ägo ofelbart får sin älskade och lever lyckliga i alla sina dagar.

Göran: Men det är förstås en myt...

Gunilla: I vilket fall inbringar den enorma belopp på svarta marknaden!

Göran: Jag minns exakt hur den ser ut. Röda sammetspärmar...

Gunilla: ... och titeln skriven med guldbokstäver! Den försvann härifrån för massa av år sedan. Någon gång i slutet av 80-talet. Samma år som jag träffade min älskade Ernst, förresten. Vi upptäckte stölden i mitten av februari. 

Göran: Det stämmer, för jag friade till min Alexandra ungefär samtidigt. På Alla hjärtans dag!

Falskt nummer

Filippa hade hört nog. Hon suckade, tackade för hjälpen och gick dyster mot utgången. Älskade Zack, hur ska jag göra...? 

Men plötsligt stannade hon till. Vände på klacken och sprang tillbaka till disken.

-Hur upptäcktes stölden?

Gunilla: Boken lämnades aldrig tillbaka efter det senaste utlånet. Och tjuven går inte att spåra eftersom att personen i fråga använde ett falskt lånekortsnummer.

Filippa funderade.

-Det falska numret. Hur låter det?

Bibliotekarierna letade tillsammans upp en gammal dammig pärm och visade Filippa ett nummer: GA14289.

-Det var ju det jag tänkte! utropade Filippa. Ni vet väl att människor sällan hittar på falska uppgifter slumpmässigt. Ofta finns en ledtråd. Och nu kan vi äntligen sätta fast tjuven!

Vem har tagit boken?

Och hur kom Filippa på det?

Lösningen på gåtan hittar ni om ni markerar texten nedanför:

Bibliotekarien Göran har själv lånat - och behållit - kärleksboken! Det falska lånekortsnumret består av de första bokstäverna i hans och hans älskade Alexandras namn (GA). Siffrorna (14289) står för dagen då de förlovade sig, Alla hjärtans dag den 14 februari 1989 

Ha ett bra sportlov!

Berättelsen del 14

Tjaba Tjena! Wilma som skriver. Som vanligt för att ni ska komma ihåg vad som har hänt kommer en tillbakablick:

"Den passar fortfarande. Jag minns fortfarande när du hade den på dig när du var liten, du var helt kär i den. Du gick ingenstans utan den, inte ens på sommaren. Jag kommer fortfarande ihåg när du t.o.m ville bada med din mössa. Åh, och jag var illa tvungen att muta dig med en citronglass innan du släppte taget om mössan". Mamma skrattar för sig själv, och när jag tänker på det hon sagt minns jag. Det var goda tider, det. Och jag börjar skratta med mamma.

När jag tittar upp igen är vi hemma. Vid vårat himmelsblåa hus med en enda våning. Och ut genom fönstret närmast oss (som tillhör köket) tittar Liam ut.

DEL 14:

Varför stod han där i fönstret som att det var länge sedan jag var hemma? Han såg mig för två dagar sedan ju. När han såg oss vinkade han till oss. Varför vinkade han som om allt var normalt? Hans ljusblåa ögon lyste upp när han fick syn på mig. Jag tog några osäkra steg uppför uppfarten. Våran gula bil var inte där- alltså var inte pappa hemma. Han var antagligen på jobbet. Min pappa jobbade som kock i den bästa restaurangen i stan. Han var väldigt bra på vad han gjorde så han får oftast komplimanger från kunderna. Ibland på helgerna kunde jag komma förbi och få rabatt på maten, fast pappa ville att det skulle vara gratis för oss (jag protesterade emot det eftersom att alla andra fick ju betala för sin mat).  


När jag var innanför dörren kom Liam emot oss. "Hur var det hemma hos Rox?" säger han, som han alltid gör när jag har varit och sovit över hemma hos henne. 
"Jag hade det bra! Hade du det bra?" sa jag. Jag hade ju inte varit borta länge men det känns alltid rätt att fråga hur han har haft det, även om det bara handlar om skolan. Så nu undrar du ju varför i hela världen är jag trevlig mot honom? Det finns bara en sak som har kommit i vägen för oss på senare tid, och det är Felicia. För att ni ska förstå så måste jag berätta för er vad som gör att jag inte gillar henne:


Det var i 3:an som jag skulle hjälpa en 6-åring med vad den nu skulle kunna tänka sig att behöva hjälp med. Fast man skulle inte göra det så länge, bara i sådär en vecka. Min lärare sa att jag skulle få en flicka som heter Felicia och jag tänkte "det här kommer säkert att gå bra". Men gissa om det gjorde det? Nepp, det gjorde det inte. Redan första dan ville hon ha en annan tjej som "hjälpare" och sa dumma saker och sånt. När jag sa det till min lärare så trodde hon mig inte. Hon trodde att Felicia var en snäll tjej och att jag hittade på det. Felicia sa de dumma sakerna i ensamhet och inför läraren betedde hon sig perfekt. 


Efter det har jag inte kunnat riktigt förlåta henne för det, även om hon har bett om ursäkt till mig i ett brev. Själv hade jag velat att hon hade kommit fram personligen och sagt det, men det kanske är lite mycket begärt av henne. 


"Ja, jag hade det bra! Jag vet att du inte gillar det men jag var med Felicia igår på biblioteket. Och jag vet att du skulle säga 'det borde du inte ha gjort' eller något liknande, men kan du inte ge henne en chans innan du dömer henne?" säger Liam när vi är på hans rum. Han ville inte att mamma skulle höra. Vi har ett typiskt 'Elsa & Liam-snack' som inte mammor eller pappor får höra. 
"Du vet ju vad jag tycker om henne. Det ända jag kan säga är att jag ska försöka vara snäll emot henne. Du kanske vill veta vad jag har gjort hemma hos Rox?" säger jag.
"Ja! Det vill jag gärna höra."
" Okej, jag börjar med det mest intressanta. Jag träffade en 'kompis' till Rox som heter Viktor. Han verkade schyst. Och så ska jag träna Roxie och Viktor till en match mot ett killgäng. Jag och Roxie 
 spelade en match mot ett par killar från åttan i våran skola. Och det var nog allt"
"Det låter som en bra helg för dig syrran"
"Du också brorsan!" 


Jag kollar på mitt skolschema vad jag skulle ha imorrn. Det visade sig att jag skulle ha Musik/Eng och No/Ma, jag vet, schemat ser konstigt ut för dom som inte vet hur man ska tyda det. Men så här är det: vi har fyra pass på en dag och på fredagar har vi tre. När det så till exempel Musik/Eng betyder det att en av passen är engelska och det andra är musik eftersom att det är lättare att ha halvgrupper än hela gruppen i ett ämne. Ibland kunde våran musiklärare och engelsklärare kombinera de två ämnena med det vi gör i engelskan. Ganska kul! :)
Så i morgon så skulle det bli en bra dag, det var det bästa med måndagar.   


Låttexten till Need You Now med Lady Antebellum ligger på mitt skrivbord där jag hade lagt den i fredags. Det är ju bra att öva igen för det var det vi fick i uppgift i musiken. Okej, det var det inte. Vi skulle para ihop oss två och två och välja en låt tillsammans, helst en poplåt. Sen skulle man göra låten till en duett (båda ska sjunga minst en vers och refräng var). Min del var första versen+andra refrängen + tredje versen med Roxanne. Det är inte så mycket tycker jag.


Vid tretiden piper min telefon till. Som avsändare står det Viktor. Hur hade han fått tag i mitt nummer? Han kanske frågade Roxie efter det att jag hade gått. Jag öppnade i alla fall sms:et. Det står:


Hej E! Jag fick tag i ditt nummer av Roxie, hon sa att jag skulle säga det till dig i början av messet. Jag undrar om du skulle vilja hjälpa mig med musiken. Jag är urkass på det och R sa att du var bra på det. Snälla? messa tillbaks med svar. Kramar V.


SLUT PÅ DEL 14!


Hoppas ni gillar den här delen som dom andra! Jag ska bara säga innan inlägget slutar att under vecka 9 kommer jag inte kunna skriva på berättelsen eftersom jag är i fjällen och inte har någon internet där. Hoppas ni inte blir alltför otåliga i väntan på del 16 som jag ska skriva. 

Berättelsen del 13

Whatupppppppppppppppppp! Isabella is here. <.<


Dags för berättelsen del.... otursnumret! :o Men det ska nog gå bra... hoppas jag. Jag menar, 13 är faktiskt turnumret för vissa. Okey, nog om det. Let's go!

Vad som hänt:

Vi tog på oss skorna och gick ut till brevlådan. I den hittade vi ett lila kuvert som det stod "Till Roxanne" på. Inuti fanns det flera papper. 

Hej Roxanne! När du börjar läsa det här vet du inte vem jag är eller varför jag skriver det här brevet. Jag kan börja att skriva vem jag är. Mitt namn är Agnes. När jag yngre så levde jag i eran stad. Någonstans i den här staden kommer ni hitta min dagbok, men bara om ni verkligen vill...

Del 13:

Jag och Roxie mötte varandras blickar. Ingen blinkande. Vi bara tittade på varandra med ett spänt uttryck och blickade sen ner på brevet igen. Vad kunde det här vara? Varför skulle just Roxanne få se någon slags dagbok av någon slags Agnes? Jag hängde inte riktigt med.

Jag tittade återigen upp på Roxie. "Känner du någon Agnes..?" frågar jag långsamt och osäkert. Hon ser förtvivlat på mig. Jag skulle kunna slå vad om att hon visste lika lite som jag. Eller....?

"Jag vet lika lite som du." Säger Roxie tyst, samtidigt som hon stoppar det lila kuvertet i byxfickan. Men gud! Hon var helt otroligt. Det var precis som hon hade repeterat det jag sagt inom mig själv. 

Hon suckar djupt och drar in den friska luften i lungorna. "Varför just vi, Elsa? Varför just vi?" säger hon med en andra suck. "Jag förstår bara inte... Du flyr hem till mig i flykt från din brorsa. SMS från Viktor. Hjälpa Viktor. Mystiskt brev. Agnes. Allt på två dagar" säger Roxie och kollar på mig, hon håller upp två fingrar i luften. Två dagar. "Är det inte lite otroligt tycker du?" fortsätter hon med ett snett leende. Hennes ögon ser så öppna ut och så snälla. Jag kan inte låta bli att le. "Jo, det är otroligt, men det är så vi funkar tillsammans- vi är otroliga". Allt kändes egentligen som en film. Ett mystiskt brev från en okänd Agnes- Är det inte här man ska häpna och säga 'WOW! HUR KAN DET VARA MÖJLIGT? EN DAGBOK? WOW!' i en film?

Roxie's ytterdörr öppnas och ut kommer Roxie's............. pappa. Jag vänder mig om så att jag har ryggen mot Roxie's pappa eftersom jag inte vill att han ser mitt ansiktsuttryck. Jag var så nära att börja skratta. Han hade samma blårandiga morgonrock och morgontofflor som i natt. Jag kunde bara inte sluta tänka på när han sjungit i natt om hur mycket han ville till Vegas. Roxie förstod nog inte riktigt, för hon kollade konstigt på mig, men jag tror hon förstod mig ändå på ett sätt, även om hon inte fattade vad jag skrattade åt. "Åh, post!" brister Roxie's pappa ut glatt. Eller ja, jag kan nog sluta säga Roxie's pappa. Han heter faktiskt Thomas. Thomas Kinder. Haha, ganska så roligt. Roxanne Kinder. Jag tänkte direkt på chokladen 'Kinder Maxi'- Mmmmmmmmmmmmmmmmmmmmmmmmmmmmmmmmmmmmmmmmmmmmmmmmmmmmmmmmmmmmmmmmmmmmmmmmmmmmmmmmmmmmmmmmmmmmmmmmmmmmmmmmmmmmmmmmmmnmmmmmmmmnnnmmmmmmmmmmmmmmmmmmmmmmmmm... 

Mina 'Mmm' avbröts när Roxie svarar sin pappa. "Posten var till mig, pappa. Ta inte illa upp, men det är ingen som verkar vara intresserad av dina sprayflaskor just idag." Jag tittar frågande på Roxie. Sprayflaskor? Vad menade hon med det? Det dök inte upp ett enda minne av att hon nämnt något sådant förut. Nu var jag nyfiken. Riktigt nyfiken. Och om jag var nyfiken... kunde inget stoppa mig. Jag tog tag i Roxie's arm (alltså inte för hårt, tror jag..). "AJ!" skriker Roxie till när jag drar henne mot hörnet den gamla tanten kommit från igår. Jag ser Thomas titta bort mot mig och Roxie, innan han sjungandes gick in genom dörren igen. 

"Vad gör du!? Du behöver väl inte nypa mig, Selsa!" brast hon ut fast tyst. Vi står vid en lyktstolpe med tegelhus på var sida. Det var fortfarande ljust, så jag förstod inte varför lyktstolpen var tänd. "Selsa?" säger jag förbryllat och höjer ögonbrynen. Roxie hostar till. "Jag menade...." Men någon avbryter henne. "Salsa." Vi vänder snabbt runt och ser...

"MAMMA?!" säger jag med gapande mun.

Lyktstolpen mitt emot oss lyser upp på min mamma. Hon har en lång, svart kappa med knappar och ett par mörkblå jeans- nästan lika mörka som natten. Hon har på sig ett par vita gympaskor och hennes ljusbruna hår fladdrar till i höstvinden. Hon såg ut som en riktig detektivagent.

"Mamma jag heter inte salsa, du kanske har lärt dig att salsa är en stark sås" passar jag på att säga som ett skämt. Hon ler mot mig och tar några försiktiga steg fram. "Elsa, gumman. Jag tänkte om du kanske ville hem nu." säger hon mjukt med en len röst. Min mamma (Leanna) var alltid så len i rösten och de flesta brukade säga att vi var väldigt lika. Själv tyckte jag inte alls det. Visst, vi hade lite likadana ansiktsdrag men vadå? Inte samma hårfärg, inte samma egenskaper. Hon var lugn och förnuftig. Jag var lite mer av den galna sorten. Hihi. Mamma brukade kalla mig för en liten apa ibland (PÅPEK: PÅ SKOJ.) Och jag brukade kalla henne för katten Gustaf, fast han kanske inte är så förnuftig (PÅPEK NR.2 : PÅ SKOJ!). Hoppas ni förstod.


Roxie lägger håret bakom öronen och nickar mot Leanna. Jag tittar ner på mina bruna, mjuka kängor igen och ser att fläcken är borta. Hur kunde den vara det? Kanske hade Jesus hälsat på under natten och utfört ett mirakel i Roxie's hus? Naaaaaajs. Jag ler för mig själv när jag hör Joe's röst där vi kom ifrån, innan jag råkat nypa Roxanne. "DET ÄR TYP ETT HELT HAV AV JORDGUBBSSAFT I DITT RUM, ROX!" skriker han innan han stänger dörren igen. Åh nej. Det där skulle han inte ha sagt- nu kommer mamma undra vad jag ställt till med. Obsidejsi. Men till min förvåning stod mamma bara där, med sina rosa kinder och blåa ögon. 


Innan jag gick med mamma hemåt gav jag Roxie en kram och önskade henne lycka till med havet i hennes rum. Hon sa också fort, tyst och skickligt till mig att vi fick ta brevet per telefon eller i morgon i skolan. Sen skiljdes våra vägar.... för alltid. Nej, såklart inte. Roxie och jag skulle aldrig skiljas. Aldrig någonsin. Vad jag hoppades i alla fall. Hon var nästan den enda vännen jag hade.


Jag och mamma vandrade på grusgången på väg hemåt. Det började regna inom 1 minut, och tyvärr hade inte mamma med sig något paraply. Vägen hem var ungefär en kvart lång, men en evighet med regnet. Det bildades pölar längs vägen och inga folk syntes till- alla höll sig nog inomhus. "Ta på dig mössa, Elsa!" säger mamma plötsligt och gräver i sin svarta handväska hon har med sig på armen. Då kom jag på det. Min väska! Jag hade glömt min väska hemma hos Roxie! Full av prylar... och mobilen hade jag glömt också. Jag slår mig för pannan. Sen kommer jag på ännu en sak. SAFTEN! Väskan var säkert dygnblöt vid det här laget.. Hur kunde jag vara så dum och inte tänka på det när jag skvätte ut saften över hela rummet typ.. 


Mamma ser verkligen inte hur jag tänker så det knakar och slår mig i pannan minst 5 gånger- För hon sätter bara på mig en mössa. Jag kände hur hon drog ner den över mitt hår. Hade jag ens en mössa hemma? Fort drar jag av mig mössan för att se vilken mössa det är. "Men hallå!" säger jag lite irreterat mot mamma. Hon har satt på mig jordgubbsmössan som jag hade på dagis. Hon skrattar bara och sätter sin arm över mina axlar och drar mig intill sig. Hon är blöt, men varm. "Den passar fortfarande. Jag minns fortfarande när du hade den på dig när du var liten, du var helt kär i den. Du gick ingenstans utan den, inte ens på sommaren. Jag kommer fortfarande ihåg när du t.o.m ville bada med din mössa. Åh, och jag var illa tvungen att muta dig med en citronglass innan du släppte taget om mössan". Mamma skrattar för sig själv, och när jag tänker på det hon sagt minns jag. Det var goda tider, det. Och jag börjar skratta med mamma.


När jag tittar upp igen är vi hemma. Vid vårat himmelsblåa hus med en enda våning. Och ut genom fönstret närmast oss (som tillhör köket) tittar Liam ut.

Slut på del 13!

Otur eller inte? Spännande eller uttråkande?

Kommentera supergärna! 

Vi ses! Ciao!