Berättelsen del 13

Whatupppppppppppppppppp! Isabella is here. <.<


Dags för berättelsen del.... otursnumret! :o Men det ska nog gå bra... hoppas jag. Jag menar, 13 är faktiskt turnumret för vissa. Okey, nog om det. Let's go!

Vad som hänt:

Vi tog på oss skorna och gick ut till brevlådan. I den hittade vi ett lila kuvert som det stod "Till Roxanne" på. Inuti fanns det flera papper. 

Hej Roxanne! När du börjar läsa det här vet du inte vem jag är eller varför jag skriver det här brevet. Jag kan börja att skriva vem jag är. Mitt namn är Agnes. När jag yngre så levde jag i eran stad. Någonstans i den här staden kommer ni hitta min dagbok, men bara om ni verkligen vill...

Del 13:

Jag och Roxie mötte varandras blickar. Ingen blinkande. Vi bara tittade på varandra med ett spänt uttryck och blickade sen ner på brevet igen. Vad kunde det här vara? Varför skulle just Roxanne få se någon slags dagbok av någon slags Agnes? Jag hängde inte riktigt med.

Jag tittade återigen upp på Roxie. "Känner du någon Agnes..?" frågar jag långsamt och osäkert. Hon ser förtvivlat på mig. Jag skulle kunna slå vad om att hon visste lika lite som jag. Eller....?

"Jag vet lika lite som du." Säger Roxie tyst, samtidigt som hon stoppar det lila kuvertet i byxfickan. Men gud! Hon var helt otroligt. Det var precis som hon hade repeterat det jag sagt inom mig själv. 

Hon suckar djupt och drar in den friska luften i lungorna. "Varför just vi, Elsa? Varför just vi?" säger hon med en andra suck. "Jag förstår bara inte... Du flyr hem till mig i flykt från din brorsa. SMS från Viktor. Hjälpa Viktor. Mystiskt brev. Agnes. Allt på två dagar" säger Roxie och kollar på mig, hon håller upp två fingrar i luften. Två dagar. "Är det inte lite otroligt tycker du?" fortsätter hon med ett snett leende. Hennes ögon ser så öppna ut och så snälla. Jag kan inte låta bli att le. "Jo, det är otroligt, men det är så vi funkar tillsammans- vi är otroliga". Allt kändes egentligen som en film. Ett mystiskt brev från en okänd Agnes- Är det inte här man ska häpna och säga 'WOW! HUR KAN DET VARA MÖJLIGT? EN DAGBOK? WOW!' i en film?

Roxie's ytterdörr öppnas och ut kommer Roxie's............. pappa. Jag vänder mig om så att jag har ryggen mot Roxie's pappa eftersom jag inte vill att han ser mitt ansiktsuttryck. Jag var så nära att börja skratta. Han hade samma blårandiga morgonrock och morgontofflor som i natt. Jag kunde bara inte sluta tänka på när han sjungit i natt om hur mycket han ville till Vegas. Roxie förstod nog inte riktigt, för hon kollade konstigt på mig, men jag tror hon förstod mig ändå på ett sätt, även om hon inte fattade vad jag skrattade åt. "Åh, post!" brister Roxie's pappa ut glatt. Eller ja, jag kan nog sluta säga Roxie's pappa. Han heter faktiskt Thomas. Thomas Kinder. Haha, ganska så roligt. Roxanne Kinder. Jag tänkte direkt på chokladen 'Kinder Maxi'- Mmmmmmmmmmmmmmmmmmmmmmmmmmmmmmmmmmmmmmmmmmmmmmmmmmmmmmmmmmmmmmmmmmmmmmmmmmmmmmmmmmmmmmmmmmmmmmmmmmmmmmmmmmmmmmmmmmnmmmmmmmmnnnmmmmmmmmmmmmmmmmmmmmmmmmm... 

Mina 'Mmm' avbröts när Roxie svarar sin pappa. "Posten var till mig, pappa. Ta inte illa upp, men det är ingen som verkar vara intresserad av dina sprayflaskor just idag." Jag tittar frågande på Roxie. Sprayflaskor? Vad menade hon med det? Det dök inte upp ett enda minne av att hon nämnt något sådant förut. Nu var jag nyfiken. Riktigt nyfiken. Och om jag var nyfiken... kunde inget stoppa mig. Jag tog tag i Roxie's arm (alltså inte för hårt, tror jag..). "AJ!" skriker Roxie till när jag drar henne mot hörnet den gamla tanten kommit från igår. Jag ser Thomas titta bort mot mig och Roxie, innan han sjungandes gick in genom dörren igen. 

"Vad gör du!? Du behöver väl inte nypa mig, Selsa!" brast hon ut fast tyst. Vi står vid en lyktstolpe med tegelhus på var sida. Det var fortfarande ljust, så jag förstod inte varför lyktstolpen var tänd. "Selsa?" säger jag förbryllat och höjer ögonbrynen. Roxie hostar till. "Jag menade...." Men någon avbryter henne. "Salsa." Vi vänder snabbt runt och ser...

"MAMMA?!" säger jag med gapande mun.

Lyktstolpen mitt emot oss lyser upp på min mamma. Hon har en lång, svart kappa med knappar och ett par mörkblå jeans- nästan lika mörka som natten. Hon har på sig ett par vita gympaskor och hennes ljusbruna hår fladdrar till i höstvinden. Hon såg ut som en riktig detektivagent.

"Mamma jag heter inte salsa, du kanske har lärt dig att salsa är en stark sås" passar jag på att säga som ett skämt. Hon ler mot mig och tar några försiktiga steg fram. "Elsa, gumman. Jag tänkte om du kanske ville hem nu." säger hon mjukt med en len röst. Min mamma (Leanna) var alltid så len i rösten och de flesta brukade säga att vi var väldigt lika. Själv tyckte jag inte alls det. Visst, vi hade lite likadana ansiktsdrag men vadå? Inte samma hårfärg, inte samma egenskaper. Hon var lugn och förnuftig. Jag var lite mer av den galna sorten. Hihi. Mamma brukade kalla mig för en liten apa ibland (PÅPEK: PÅ SKOJ.) Och jag brukade kalla henne för katten Gustaf, fast han kanske inte är så förnuftig (PÅPEK NR.2 : PÅ SKOJ!). Hoppas ni förstod.


Roxie lägger håret bakom öronen och nickar mot Leanna. Jag tittar ner på mina bruna, mjuka kängor igen och ser att fläcken är borta. Hur kunde den vara det? Kanske hade Jesus hälsat på under natten och utfört ett mirakel i Roxie's hus? Naaaaaajs. Jag ler för mig själv när jag hör Joe's röst där vi kom ifrån, innan jag råkat nypa Roxanne. "DET ÄR TYP ETT HELT HAV AV JORDGUBBSSAFT I DITT RUM, ROX!" skriker han innan han stänger dörren igen. Åh nej. Det där skulle han inte ha sagt- nu kommer mamma undra vad jag ställt till med. Obsidejsi. Men till min förvåning stod mamma bara där, med sina rosa kinder och blåa ögon. 


Innan jag gick med mamma hemåt gav jag Roxie en kram och önskade henne lycka till med havet i hennes rum. Hon sa också fort, tyst och skickligt till mig att vi fick ta brevet per telefon eller i morgon i skolan. Sen skiljdes våra vägar.... för alltid. Nej, såklart inte. Roxie och jag skulle aldrig skiljas. Aldrig någonsin. Vad jag hoppades i alla fall. Hon var nästan den enda vännen jag hade.


Jag och mamma vandrade på grusgången på väg hemåt. Det började regna inom 1 minut, och tyvärr hade inte mamma med sig något paraply. Vägen hem var ungefär en kvart lång, men en evighet med regnet. Det bildades pölar längs vägen och inga folk syntes till- alla höll sig nog inomhus. "Ta på dig mössa, Elsa!" säger mamma plötsligt och gräver i sin svarta handväska hon har med sig på armen. Då kom jag på det. Min väska! Jag hade glömt min väska hemma hos Roxie! Full av prylar... och mobilen hade jag glömt också. Jag slår mig för pannan. Sen kommer jag på ännu en sak. SAFTEN! Väskan var säkert dygnblöt vid det här laget.. Hur kunde jag vara så dum och inte tänka på det när jag skvätte ut saften över hela rummet typ.. 


Mamma ser verkligen inte hur jag tänker så det knakar och slår mig i pannan minst 5 gånger- För hon sätter bara på mig en mössa. Jag kände hur hon drog ner den över mitt hår. Hade jag ens en mössa hemma? Fort drar jag av mig mössan för att se vilken mössa det är. "Men hallå!" säger jag lite irreterat mot mamma. Hon har satt på mig jordgubbsmössan som jag hade på dagis. Hon skrattar bara och sätter sin arm över mina axlar och drar mig intill sig. Hon är blöt, men varm. "Den passar fortfarande. Jag minns fortfarande när du hade den på dig när du var liten, du var helt kär i den. Du gick ingenstans utan den, inte ens på sommaren. Jag kommer fortfarande ihåg när du t.o.m ville bada med din mössa. Åh, och jag var illa tvungen att muta dig med en citronglass innan du släppte taget om mössan". Mamma skrattar för sig själv, och när jag tänker på det hon sagt minns jag. Det var goda tider, det. Och jag börjar skratta med mamma.


När jag tittar upp igen är vi hemma. Vid vårat himmelsblåa hus med en enda våning. Och ut genom fönstret närmast oss (som tillhör köket) tittar Liam ut.

Slut på del 13!

Otur eller inte? Spännande eller uttråkande?

Kommentera supergärna! 

Vi ses! Ciao!