Berättelsen del 11

Whatuppppppppppppppppppp!
Nu är det äntligen min tur att skriva! :D Fast den är lite sen... förlåt. Det är bara det att jag inte hunnit.
Men hur som helst, här kommer vår vanliga tillbakablick!

Vad som hänt innan:

I drömmen: "Vad har jag gjort?  säger jag, hemskt rädd att han skulle avfyra kulan tidigare än räknat.

"Det du mycket väl!" säger han en ton högre än förra meningen. Sen såg jag hur han avfyrar kulan från pistolen. Precis när den var mille-sekunder från mitt huvud vaknar jag.

Jag petade på Roxie och viskade "Roxie vakna!" 

Del 11:

Jag känner med händerna på mitt huvud ifall jag är oskadd. Jag skakar på huvudet för att kolla om det gör ont. Jag tittar mig omkring för att se rakt in i killens ögon. Istället möter jag Roxanne's trötta ögon. Hon är alldeles nyvaken och hon tittar bedrövat och trött emot mig. "Du måste ha en riktigt bra anledning att väcka mig klockan...." Hon tittar emot den svarta digitalklockan som ligger på byrån tillsammans med min mobil. "Två på natten!" brister hon ut innan hon somnar på sin kudde igen. Jag hann inte ens säga ett ord till henne.

Det måste ha varit en dröm. Men när jag tänker efter på drömmen minns jag inte längre ansiktet på killen. Det var som om den suddades bort innanför mitt minne. Vem var det där? Varför skulle jag blivit skjuten med en pistol? Vad hade jag gjort? Jag hade inget svar på någon fråga alls, men om det morfar sagt till mig var sant.... skulle det här betyda någonting.

Ja, min morfar, ni läste rätt. Han är en person jag litar fullständigt på. Han berättar alltid saker som är sanna och ibland har han t.o.m bevis på vad han sagt. Det han sagt som jag fastnat på är att drömmar alltid betyder någonting. Det är inte bara en dimma i ens huvud som bara kommer och går. Det är en början och en ledtråd. 

Men när jag tänker efter kan jag inte komma på något som det skulle kunna betyda. Att jag dör? Nej, då skulle det inte vara så tydligt. Kanske att en nära till mig dör? Roxie? Mamma? Min bror? Usch, tanken var hemsk! Jag blundar och försöker tänka på annat. Choklad kanske. Choklad var min svaghet- jag älskade choklad! Liam (min lillebror) brukade jämt använda det som lockbete för att få mig att göra saker. Orättvist och jobbigt. 


Mitt i mina tankar om choklad hörde jag ljud under Roxie's säng. Det var som ett viskande ljud nedanför mig. Var det ett monster under sängen? Nej, sådant trodde jag inte på. Jag kollar mot Roxie och ser att hon ligger kvar i djuuup sömn. Jag spetsar öronen för att höra vad det var för ljud. "Jaag vill ha...." hörde jag. Inbillade jag mig? Sen fortsatte viskandet. "Jag vill ha safffffffffffttt...." hörde jag. Var det någon som ville ha saft? Jag fattade ingenting. Nu var jag nyfiken. Kanske var det någon som busat och lagt en inspelare under sängen.


Jag böjde mig ner för att kolla under sängen. Jag började fnittra av vad jag såg under sängen. Det var skrattretande och bubblorna började kittla i min mage igen. Det var nämligen så att under sängen låg Roxie's lillebror Joe och sov för fullt och verkar inte märka vad han gör, eller vad han säger i sömnen. "Jag vill ha safffttt" formade sig hans läppar. Nu visste jag exakt vad jag skulle göra. 


Jag sprang ner för trappan till köket och allt var tyst och mörkt. Jag smög mig fram till deras blåa kylskåp och öppnade den försiktigt. Den var fullproppad av mat, men jag tittade bara på en sak. Saftbägaren, halvfull med jordgubbssaft. Och så kunde jag såklart inte motstå från en liten bit marabou-choklad (jag tog hela kakan då, men skulle dom märka något?).
När jag ställt saften på diskbänken såg jag en möglig ost, Fy vad äckligt! Allt som var så fint i detta hus och så visade det sig att dom hade en möglig ost i kylen. 


 "Dags för fas två" säger jag till mig själv med låg röst. Plötsligt hör jag ett lågt ljud som kommer mot köket. Vad kan det vara? Jag kände mig som en detektiv när jag gömde mig bakom kylskåpen med saftbägaren i handen. In kommer Roxie's pappa med halvslutna ögon och gäspar stort. Han har en ljusblå randig morgonrock med liknande morgontofflor. Helt plötsligt börjar han sjunga på "I want to go to Vegaaaaaas! It's my only dream..." Jag håller mig för munnen för att inte börja gapskratta- det här skulle Roxie få höra! "Oh yeeeah oh yeah oh yeah! Vegassss here I come!" fortsätter han medans han plockar ut den väldigt mögliga osten ur kylskåpet. Inte för sen han ska skära den med osthyveln märker han att den är möglig.


"FY DEN ÄR JU SKITMÖGLIG, VEM HAR SATT IN DEN!!"  skriker han rakt ut och jag hoppas att ingen vaknade av det väldigt plötsliga ljudet. "And in Vegas it's no möglig ost!" fortsätter han att sjunga och kastar osten i soptunnan för att sedan gå tillbaka vägen han kom ifrån. 


Nu sprang jag fort upp för trappan igen med saftbägaren i högsta hugg. Jag kliver in i Roxie's rum, böjer mig ner och kastar ut innerhållet på den ganska så sovande Joe. "Uppdraget slutfört" säger jag med ett flin innan han hinner reagera.


SLUT PÅ DEL 11!


Glöm inte att kommentera om det är något! 


PS. Wilma hjälpte mig med denna del, TACK! :D