Berättelsen del 17

Whatup people! Idag äre Måndag & det betyder... att jag ska skriva berättelsens fortsättning! :D Ha de gött!

Vad som hänt innan:

Ur Agnes brev: För att veta vart jag har gömt den måste ni veta mitt lånekortsnummer: 19590534234765. Addera ihop alla talen två och två, sen adderar du med de högsta talet. Vad blev det? Det är bara att leta på nu när du vet VART du ska leta. Hälsningar Agnes.


"Jag antar att vi kan gå till bibblan imorrn?" säger Roxie medans jag försökte lista ut vad det skulle bli summan av kardemumma. 

Del 17:

Det är kallt i rummet. Jag sitter i min enkelsäng med rosa överkast och röda rosor. I det lilla rummet jag hade låg kläder utslängda på trägolvet. Min svarta byrå rakt fram när man kommer innanför dörren står vidöppen. Sängen jag satt på låg i hörnet med fönstret precis ovanför. Mina röda väggar var iskalla och elementet fungerade inte. Jag slängde mig in i kuddarna jag lyckades hitta i huset och satte mig ner där på kuddtornet. Förgäves hade jag skruvat fram och tillbaka på elementet utan något resultat. Min brorsa hade gett mig den perfekta avslutningen på dagen......eller inte. Han hade öppnat mitt fönster och stängt dörren så att det blivit iskallt i mitt rum. Tack för den överraskningen, Liam. Och så suckar jag tungt.

Klockan var runt 18 på kvällen och i mina händer hade jag:

Brevet från Agnes i den ena handen, med koden och det där.

I den andra hade jag mobilen i högsta hugg- och nu den NYA mobilen. Med blått fodral. Jag älskade den. Jag pratade med Roxie i mobilen eftersom hon var tvungen att vara hemma och laga mat. Men istället la hon över uppgiften på Joe när hon kom hem. Utan att hennes mamma visste om det. Hon sa att det gällde en nödsituation till Joe och att han ändå var skyldig henne en tjänst. Och det var han också.

Som ni kanske minns: Mitt lilla uppdrag med att skvätta en liter saft på Joe? Det gick ju bra. Då kanske ni tänker; jamen, då är ju JAG skyldig honom en chans. Men icke sa Nicke.

Frågan var: VAD GJORDE HAN UNDER ROXIE'S SÄNG? Och det är där han är skyldig henne en tjänst. Han hade lovat henne innan denna händelse att aldrig busa med henne igen. Men det gjorde han. Joe la sig under sängen för att peta på madrassen så att vi skulle bli skraja som två små råttor mot en stor orm. Han lyckades tydligen inte så istället somnade han under sängen. Vilket pucko, rent utsagt. Och det var just därför han var skyldig henne en tjänst. Som att stå i köket och laga "semesterpaj" som vi kallade det. 

Roxie skrattar till i luren. 

"Han säger att han är 'The Master Chef In America' , men han ser snarare ut som mattant i TV." säger hon och jag kan höra att hon fnissar till ännu en gång. Jag ger ett kort skratt till svar. Jag kunde inte tänka mig Joe stå där i deras kök med ett förkläde och laga paj. Det var bara inte han. Och inte Liam heller för den delen. Jag hör i bakgrunden i mobilen när Joe hojtar till Roxanne; "Jag hör vad du säger, Rox! Jag kan slå vad om att jag lagar bättre paj än en mattant som du!" Roxie stönar till och får ut ett "Pff, knappast." Sen hör jag hur hon går längre ifrån Joe- kanske för att han inte ska höra vad vi två pratar om. Jag tittar ner på brevet i min ena hand. Juste! Det mystiska brevet fick vi inte glömma. Jag tyckte det här var som ett roligt äventyr som bara börjat samtidigt som det var lite läskigt att just VI fått brevet. Roxie och jag. Jag och Roxie.

Roxie börjar prata igen. "Egentligen borde jag ta kort på honom och skicka till mamma och pappa". Jag ler inombords. Roxie's mamma och pappa var på restaurang tillsammans- faktiskt på min pappas restaurang. De skulle ha en romantisk kväll... tydligen. "Ja, varför inte?" svarar jag Roxie. Men jag vet att hon aldrig skulle göra något sånt. Om inte jag övertalade henne förstås. Men det hade jag inte tid med, tyvärr. Det skulle varit roligt annars. Tänk, Thomas & Blenda Kinder (så heter hennes föräldrar), på romantisk middag, ska precis säga något fint till varandra, när PLONG! Ett SMS ifrån Roxie med en bild på Joe med rosa förkläde och sånt där man brukar ha i håret när man lagar mat. Det skulle allt vara roligt. Tanken får mig att brista ut i skratt.

"Men Elsa, vad är det du skrattar åt?" frågar Roxie mitt i mitt anfall. Jag gör en avböjande gest som säger äsch, fastän hon inte kan se det. "Nejnej inget. Men åter till brevet, vi glömmer ju det viktigaste!" får jag ur mig. Jag ställer mig upp och går fram till fönstret vid min säng. Jag smäller igen det och går tillbaka och sjunker ner bland kuddarna. Jag har ett svart linne med pyamasbyxorna på. Jag reser mig igen för att plocka upp alla kläder i en hög och pressa in i garderoben, innan jag stänger den med ännu en smäll och pustar ut. Inte för sen då svarar Roxie. "A juste. Vad var de det stod? Att vi skulle räkna lite matte?" säger hon. Jag kliar mig i pannan och tittar ner på brevet som jag nu lagt på golvet. Jag läser igenom det ännu en snabb gång:

För att hitta min dagbok måste ni veta det här: Boken finns emellan två bokhyllor på biblioteket. Det är ett hemligt fack som bara jag vet var den är. Men nu ska ni försöka lista ut vart den är för att hjälpa mig ut var jag är nu. För att veta vart jag har gömt den måste ni veta mitt lånekortsnummer: 19590534234765. Addera ihop alla talen två och två, sen adderar du med de högsta talet. Vad blev det? Det är bara att leta på nu när du vet VART du ska leta. Hälsningar Agnes.

Men varför...? Jag kunde ändå inte fatta. Varför ville den här konstiga Agnes att vi skulle lista ut något när hon kunde ge svaret direkt? Då skulle hon kunna få hjälp snabbare..? Varför krångla till det? Jag hade inget svar på frågan, och jag var säker på att Roxie inte heller hade det, därför frågade jag henne inte heller. Kanske, men bara kanske, var det så att det här bara var en bluff? Kanske hade Joe eller Liam eller kanske t.o.m Viktor skrivit lappar och låtsas heta Agnes som behöver hjälp. Varför hade jag inte tänkt på det här tidigare? Hur kunde vi veta att det här var sanning? Att det här inte bara var ännu mer bus som inte ens jag och Roxie skulle hitta på? Jag grubblar och tänker så det knakar. Så mycket att jag inte ens märker att Roxie SKRIKER i luren. 

"ELSA, FÖR SJUTTON GUBBAR, SVARA MIG!!" Jag rycker till och tittar mig förvånat omkring. "Åh, förlåt Roxie. Jag tänkte bara på en sak. Men det var väl inget antar jag. Eller jo förresten, en väldigt viktig sak. Men alltså du kanske tycker jag bara är knäpp men alltså..." Roxie avbryter mig. "Kom till saken kära du.." säger hon lite småironiskt. Jag drar in luft i lungorna och fortsätter. "Jo. Det jag tänkte säga.. tänk om, alltså man vet ju inte vad folk kan hitta på... Alltså jag vet inte, men det kan ju kanske, alltså bara kanske vara så att..." Hon avbryter mig igen. "Elsa nu grubblar du för mycket igen. Säg inte precis ALLT du tänker, säg bara grunden till allt det där." Roxie var alltid klok på vad hon sa. Som jag inte var lika bra på precis. Tredje gången gillt. "En bluff. Allt kanske är en bluff ifrån... vem vet jag? Hur ska vi kunna veta att det här inte är en bluff?" Jag känner mig riktigt smart. Som en riktig spion..... eller detektiv eller kanske agent.... eller varför inte polis? Kommissarie? Kanske t.o.m Elsa-Einstein. Jag får inte känna mig så smart särskilt länge- Roxie kommer med något smartare. "Man kan väl kolla på handsstilen? Det var ju handskrivet, ellerhur? Varför inte gå runt och kolla på våra brorsors och typ... Viktors handstilar?" 

Jag nickar långsamt. Hon har en poäng där. Okejokej, ni har rätt. Inte bara en poäng. Typ 1 miljon poäng! Sluta tänka på poäng Elsa... det här är ingen tävling! Jag biter mig i läppen. TA DIG SAMMAN. Jag öppnar munnen. "Ja, jag har en idé. Vi kan gå runt till våra misstänkta.. en och en. Och så ska dom få skriva ordet Agnes. Vad tycker du?" Nu sitter jag i Elsa-Einstein sitsen igen. Mer professionella ord fick man leta efter. Jag fingrar långsamt på brevet och tittar intensivt på handstilen. Den var lite sneställd och med lite flygande text. Det var skrivet med en rosa-lila bläckpenna, och man kunde se att personen haft bråttom när han/hon skrev det. 
"Vilka är misstänkta då, herr kommissarie?" säger Roxanne med mörk stämma.

"Kalla mig Elsa-Einstein" säger jag och ler stort. "Du är assistent Gummibanan".

Slut på del 17! Vad tyckte ni? Ni VET att jag vill ha era åsikter, så tveka inte! Kommentera direkt genom att klicka på "(här står någon siffra) kommentarer". Tack!

Vi ses! Ciao!