Berättelsen del 15

Whatup! Gissa vem som skriver?


That's right! Isabella skiver! :P
Nu ska jag skriva del... 15!? Gud så långt vi kommit! Tycker ni inte? Jag hoppas det inte går för fort. Men glöm inte- ni kan alltid LYSSNA på berättelsen ifall ni inte orkar läsa eller inte har tid att sitta och läsa. Då går ni in under "Ljudberättelse" istället. Men där brukar vi lägga ut delarna lite senare än texterna.. så ni får kanske vänta lite för just den HÄR delen (beror på när ni läser detta.). Okej, nu ska jag sluta babbla och börja på del 15. Enjoy!

Vad som hänt innan:

Jag öppnade sms:et. Det står:

Hej E! Jag fick tag i ditt nummer av Roxie, hon sa att jag skulle säga det till dig i början av messet. Jag undrar om du skulle vilja hjälpa mig med musiken. Jag är urkass på det och R sa att du var bra på det. Snälla? messa tillbaks med svar. Kramar V.

Del 15:

Min första tanke var: Klarade han inte av någonting över huvudtaget den där killen? Han gick på fotboll, men var tydligen rätt så kass på det. Och nu ska han ha ännu mera hjälp med.... tja.. musiken? Själv var jag inte alls bra på det. Jag menar... att sjunga tyckte jag var roligt, och kanske, och bara ett liitet kanske var jag bra på att sjunga också. Men över huvudtaget musik; dans, instrument, toner.... det var jag inte alls bra på. Jag visste ingenting om sånt. Jag var mer intresserad av sport och fotboll. Så jag tvekade ett tag och fingrade på mobilen (p.s: min mobil hade jag ju glömt hos Roxie- men hade min andra, gamla mobil hemma). Okej, den var inte så gammal. Det var bara min nya mobil som var ovanligt ny. Den nya var hos Roxie, jag köpte den i torsdags med pappa- då jag blivit helt kär i mobilen. Anledningen var att min "gamla" var otroligt seg och mikrofonen+högtalaren fungerade inte alls i den, alltså kunde jag varken höra eller prata i den.

Men jag behöll den, det gjorde jag. Det var min bästa mobil jag hade haft då hittills, silverkanter och snövit färg. Fungerade perfekt i......  Jag tänkte efter en stund. Ett och ett halvt år. Men sen blev jag helt såld på den nya i skyltfönstret. Det var i torsdags när jag och pappa gått på stan. Det var som om den ville precis att jag skulle stanna upp och kolla på den. Jag och pappa gick ute i kylan, han frågade om och om igen om jag verkligen var säker på att jag skulle ha en ny mobil. Han hade precis tagit ut sin lön- som var bättre än någonsin- tack vare att restaurangen gick så bra! "Men Elsa, ska du verkligen inte behålla din gamla? Det är ju den bästa du någonsin har haft, säger du ju" säger pappa tveksamt till mig när vi går där på Storgatan i centrum (stan). Glada färger lyser i skyltfönstren när vi passerar- man känner känslan av riktig höst. Gatustenarna under oss är lösa varenda en. Att kommunen inte gör något åt det? Jag hade sett så många snubblat där i mina år (låt det inte låta som om jag är gamling nu bara.)

Först var det lilla Bertil på dagis. Han gick i samma dagisgrupp som mig och vi var på väg till godisaffären där alla småbarn skulle få välja en godisbit var. Det var regnigt och Bertil var besatt av godis och började springa på stan ifrån gruppen för att hinna först, precis när han kommit några meter snubblar han på de lösa gatustenarna och ramlar plask in i en lerig pöl. Sen dess hatade han godis. 

Sen var det gamla Bettan, en tant som jobbade i stans äldsta klädbutik. Hon var på väg till sitt jobb med käppen i högsta hugg när den hamnade mellan två lösa gatustenar. Hon föll framåtstupa och fick åka till sjukhus. Hon blev för svårt skadad att någon annan fick ta över butiken, men nu är den inte alls lika känd som förut. 

Fast varför pratar jag ens om det här? Nu skulle jag ju berätta om min nya mobil. Jag måste ursäkta för att jag glider från ämnet jämt. Elsa, skärp dig! Öh...... jag har inget skärp ser du väl? Haha jättekul. Elsa! Allvar! Jag bråkade jämt med mig själv. Men nu måste jag sluta. Jag kunde bara inte kontrollera det. Tillbaka till de lösa gatustenarna och pappa.

------------------------------------------------Tillbaka-spolning---------------------------------------------

Plupp. Plopp. Plapp. Plipp. Det droppade på min kind någonstans uppifrån. "Regnar det?" frågar jag och tittar uppåt. Jag står precis under en takränna på en lång byggnad med massor av affärer i. Byggnaden är av tegel, men märktes knappt eftersom det fanns så mycket fönster och skyltfönster. Pappa kliar sig i sitt tunna, superkortklippta hår. Sen drar han ner handen över ansiktet och kliar sig i sitt korta stubb också han har. Han hade ett smalt och snällt ansikte med ljusblåa ögon- precis som mig. "Du ställde dig bara på ett litet oturligt ställe." ler pappa och drar mig in i byggnaden. Det är dubbeldörrar som automatiskt glider undan när vi står nära. Jag stryker bort mitt hår bakåt och stryker sedan med handen på min kind för att få bort vattnet. 

Då ser jag det. På golvet. Stenkakel-golv. Grått mönster på golvet. Wow. (Nu undrar ni väl vad det var för något wowigt med golvet?) Låt mig förklara. Det var på golvet jag såg det. EN 1000-LAPP! Någon hade tappat den och jag fick en adrenalinkick när jag fick syn på den. Precis under ett skyltfönster. Här inne var det varmt och jag började svettas. Pappa drar av sig sin svarta tjockjacka och verkar inte fatta alls vad jag fått syn på. "Man ska inte stirra på dyra föremål inne i affären, det vet du väl? Folk tror ju att du ska sno den" viskar pappa i mitt öra. Han tror att jag stirrar på något blått innanför skyltfönstret. "Nej pappa, kolla här!" småskrattar jag och går fram och tar tag i 1000-lappen med ett svep. Sen visar jag upp den för pappa. Hans min byttes från spänd till chockat.

"SICKEN TURTJEJ JAG HAR!" säger han gapande men byter sen ansiktsuttryck till glatt. Jag nickar och ler stort mot honom. "Jag trodde du ville ha den där jättedyra mobilen i fönstret." säger pappa och nickar mot skyltfönstret. Jag vänder mig om och där. Där är den. Min nya mobil. Med ljusblått fodral, en riktig touch-mobil med allt och lite till. Den var dyr, men med 1000-lappen jag hittat så gjorde det inte så mycket längre. Den dagen var jag överlycklig. Och tänk, det var bara 3 dagar sedan.

---------------------------------------------Tillbaka till verkligheten----------------------------------------

Jag vaknar till av ett vibrerande SMS igen. Jag tittar på den lysande skärmen. Ett till SMS ifrån Viktor. Jag som inte ens hade hunnit svara på hans första. Jag undrar hur länge jag stått här egentligen. Jag kollar på mobilens klocka i det högra hörnet. 16:01!? Har jag alltså stått här i en timme? Jag blir chockad. Jag är helt otrolig. När jag rör på handen känner jag hur det knakar till i handleden. Autch. Åter till SMS:et ifrån Viktor:

Hej igen, sega råtta. Du svarar inte så jag antar att du inte har mobilen på eller nåt. Du kan strunta i att hjälpa mig, det fixade jag själv ändå. Men tack ändå, antar jag. Fick förresten nyss besked om när matchen ska vara och så. Ring mig istället, orkar inte skriva ner allt. 

/ V.

Den här gången tvekar eller tänker jag inte när jag skriver tillbaka. Det går snabbt.

Men hallå, det här är den gamla mobilen som inte klarar av att fungera med högtalaren och mikrofonen. Jag kommer inte höra dig och du kommer inte höra mig. Du får höra av dig till Roxie istället. Och varsågod för ingenting!

Det tar bara någon sekund innan jag får ett svar tillbaka. Var det här någon slags den-som-skriver-fortast-SMS-tävling? Det kändes så. Jag öppnar SMS:et. 

Gör inget. Kolla ut genom fönstret. / V.

Vad menade han med det? Skulle han stå utanför mitt fönster? Knappast. Han visste inte vart jag bodde, och hur kunde han veta att jag var hemma isåfall? Men det skadar ju inte att kolla. Jag var ju tvungen ändå, om man är nyfiken kan man inte låta bli. Jag tippar fram på tå med mina jeans på, till det närmaste fönstret med gardin, och drar undan det försiktigt. När jag tittar ut ser jag inget märkvärdigt. Haha, kul skämt Viktor. Ingenting där. Då hör jag ett stenkast på fönstret som låg på andra väggen mitt emot. Jag tippar ditt fort, fort, fort. När jag drar undan gardinen......... så står han där. Viktor, med samma kläder som igår. Han håller en näve med grus, och bakom honom ligger skog.

Roxie hade visst berättat för honom mer information om mig än vad jag trodde.

Slut på del 15!

Några frågor? Något fel någonstans? Något extra kul?

Kommentera så att jag typ bara vill dö, är ni snälla :)

Vi ses! Ciao!